av Aase Berg
De levande är döda och de döda odöda. Gränsen mellan människa, djur och växter suddas ut. Aase Berg belyser centrala teman i Han Kangs romaner. Essän publicerades i 10TAL #33/34
Jag tror inte på spöken. Jag vet inte om Han Kang gör det heller. Ändå skriver hon gärna om dem. I den första av tre böcker som kommit ut på svenska, Levande och döda, står följande mening i kusligt viskande kursiv: När en levande människa tittar på en död människa, skulle då inte den dödes själ också kunna finnas där bredvid kroppen och blicka ner på sitt eget ansikte?
Den meningen är talande för hela hennes författarskap. Det är som om den stumma, förlorade och utanförstående själen ägde blicken i alla hennes böcker. Men vad är det för ansikte själen ser?
Levande och döda är en poetisk roman byggd på dokumentärt material från Kwangjuupproret i maj 1980. Denna student- och arbetarrevolt utmynnade i en massaker som kan jämföras med Utøya, och med polisen och armén som förövare. De flesta döda och fängslade var studenter och gymnasieungdomar, många var barn i tidiga tonåren.
I boken talar de från gränsen mellan liv och död, ibland ur rena döden.
Romanen Vegetarianen tar förvandlingsprocessen ett steg längre och iscensätter en gränspsykotisk resa där den kvinnliga huvudpersonen går från att bli vegetarian till att flyta ihop med växtriket. Och Den vita boken, helt nyligen utkommen på svenska, är en prosalyrisk skildring av en syster som dog kort efter födseln och nu blir berättajagets följeslagare genom en kritvit, snötäckt stad.
Frågan blir då vad Hang Kan vill genomlysa med alla dessa spöken, själar och tysta omvandlade skepnader.
***
Ett annat citat ur Levande och döda: »Det förflutna blir aldrig ordentligt begravt«.
Kanske begravningar är en chimär, en hopplös besvärjelse, precis som bortträngning av det kommande, blindheten inför vår egen, framtida död. Döden pågår hela tiden i våra kroppar, hur levande vi än känner oss. Jag kommer ihåg en replik jag själv slängde ur mig när jag satt i ett seminarium tillsammans med bland andra Han Kang i Reykjavik – orden kom out of the blue, jag spände blicken i publikens stora öga: »You’re all gonna die.« Av någon anledning blev åskådarna så chockade av detta självklara påstående att de började spontanapplådera. Det var som om Han Kang, med sin svaga, mumlande röst – man kan verkligen bli skitirriteradpå hennes vaga författarpersona – fick oss andra på scenen att vilja eskalera våra formuleringar om våldsamheten i livets förgänglighet. Jag kände mig nästan besatt av någon Han Kangsk spökröst när jag hotade publiken med ett faktum de helst vill förneka. Masochistiskt tacksamma tog de emot informationen som om de aldrig hade hört den förr. Som om påståendet att vi alla ska dö vore ett befriande piskrapp. Det är precis det här Han Kang sysslar med i sina böcker: hon tvingar fram den stora sorgens grymhet ur det omedvetnas undertext och tvingar de lyckligt levande att gå hand i hand med den. De döda lever fortfarande kvar. De levande är på sätt och vis redan döda.
Men vänta, jag har vissa problem med stycket jag just skrev. Det känns så abstrakt, så till intet förpliktigande, så narcissistpoetiskt och hycklat hemlighetsfullt. Det finns redan alldeles för många författare som gömmer sig bakom andlös och eterisk gåtfullhet.
Egentligen föredrar jag att tänka på spökenas materiella framträdelseform: slemmet. Ektoplasma. Och vad gäller försöken att med ord förklara en otydlig bävan: det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. Så var tydlig. Eftersträva alltid skärpa!
Extrem precision och nyansering kan visserligen likna grummel för den som inte orkar zooma in molekylerna i blickens elektronmikroskop, men ett tränat öga har inga svårigheter att skilja mellan dimridåer och lager på lager av nästan genomskinliga men samtidigt skarpslipade nyanser.
Han Kang är en trojansk glashäst, en ektoplasma-hacker. I intervju- och seminariesammanhang kan hon verka flummigare än hon är, och detsamma gäller hennes böcker. Men det är ingen luddig gränsupplösning, sådär när liv och död eller människor och materia glider in i varandra på ett lite härligt queerperverst sätt. Det är exakta överklivningar Han Kang jobbar med. Det som kan uppfattas som vaghet är i själva verket nyansrikedom, det handlar snarare om miljarder pixlar än om en ourskiljbar dimma. Å andra sidan består väl till och med dimma av pixlar om man tittar på den med fokuserad blick och inte försöker smita från verkligheten med hjälp av snurrig mystik.
Hos Han Kang finns inte ett enda tyst spöke till för att skapa eerie feeling, ingen sådär lite oroande stämning, inga pretto-abstraktioner som ska få författaren att framstå som en djuping. I själva verket kommunicerar alla Han Kangs själar och varelser iskallt tydligt, och dessutom med ett stort mått av rasande våld.
Vi kan återgå till ektoplasman, det basiskt lätt frätande snigelspåret som visar att ett spöke lämnat platsen. Lukten av ektoplasma är mycket säregen, jag kände den som barn eftersom jag på den tiden fortfarande trodde på andevärlden, men jag har ännu inte lyckats återge den i skrift. I Levande och döda når Han Kang in i de döda genom att studera en snarlik substans, nämligen stanken och klägget i de döda kropparnas förruttnelse.
Ibland är hennes texter bara så jävla äckliga. Vid första mötet med hennes författarskap på svenska kastades jag rakt in i en sal full med lik. Infernoskildringen i Levande och döda inleds med ett panorama över detaljerat beskrivna, ruttnande kroppar inslängda i en idrottshall, lemlästade och ofta med förstörda ansikten för att försvåra identifiering. Med intrikat berättarteknik följer Hang Kang samtidigt några överlevande ungdomar genom uppror och ohygglig tortyr vidare in i livet som alkoholister eller deprimerade vrak. De levande är döda, de döda odöda. »Är det människovärde vi klamrar oss fast vid inget annat än självbedrägeri, ett sätt att förtränga denna enkla sanning: att var och en av oss kan reduceras till en insekt, en rasande best, ett stycke kött?«
Bredvid liken i idrottshallen står flämtande ljus, de påstås dämpa stanken, och de flackande lågorna jämförs med »pupiller i tysta ögon«. Redan här har likens synsinne flyttat ut ur kropparna och svävar i rummet. Blick och känsel är allt de har kvar, men eftersom de är skuggor blir bilden suddig och förstärker den existentiella ensamheten: »Mina skuggkonturer blev varse en försiktig beröring, närvaron av en annan själ. Vi förlorade oss i funderingar om vem den andra kunde vara, utan händer, fötter, ansikte eller tunga snuddade våra skuggor vid varandra, men utan att någonsin förenas. Sorgsna lågor som slickade mot en slät glasvägg, bara för att ordlöst sväva bort igen, besegrade av vad det nu var för barriär som fanns där.« Skevheten ligger i att både se och inte se, som när själen stirrar ner på sin egen döda kropp: »Mitt själsjag hade inga ögon; var kom blodet ifrån, vilka nervändar antände denna smärta? Jag stirrade på mitt oföränderliga ansikte. Mina smutsiga händer låg lika stilla som förut. Rödmyror kröp ljudlöst över naglarna som färgats roströda av tunt blod.«
Optiken och hjärnans försök att kalibrera det förrädiska synsinnet är en viktig tematisk tråd genom hela Han Kangs författarskap. Personligen vet jag mer om uppfuckad syn än de flesta, så lyssna noga. Mina möten med spöken i barndomen var förknippade med tillfällig, självsuggererad skelning. Jag hade fått förmaningar om att det var förbjudet att »titta i kors«, eftersom »man kan bli sån«. Men för att få syn på spökena var det just detta jag var tvungen att göra. Skepnaderna lockades fram om man med flit skelade fram en glitch i synfältet. Deras första framträdelseform var som sagt lukten. Skevad syn gav möjlighet att känna denna säregna, bara delvis obehagliga odör. Det var ett slags synestesi mellan synsinne och luktsinne som öppnade porten mot en ny perception.
Dessvärre har jag som vuxen drabbats av dubbelseende på riktigt, en latent och för andra osynlig skelning som pågår dygnet runt – som att vara konstant packad – och som endast kan släckas ner med hjälp av en ocklusionslins som gör mitt ena öga blint och förstör förmågan till avståndsbedömning. Räta linjer särar och vinklar sig och flyger bort från varandra. Stadens ljus i mörker har långa, skarpa käglor som skär åt alla håll. Tröttheten i hjärnan är overklig och hallucinogen. I utkanten av mitt synfält smiter snabba skuggor förbi, på gränsen till insektslika.
Ni kan tolka det som ni vill – straffet för barndomens spökstudier, fyrtio år senare? Jag är iallafall själv rent fysiskt besatt av optikens oberäknelighet, eftersom min optiska värld ständigt dras med en spökbild och inte liknar den normalseende människans värld.
***
Jag vet inte om Han Kang har ett urspårat synsinne, men hon vet hur som helst hur det är att ha det. I Den vita boken drar hon ögats intrikata teknologi till sin spets. Boken beskrivs i baksidestexten som »en författares stramt poetiska undersökning av liv och död genom en ovanlig prisma – färgen vit.«
Berättarjaget försöker boken igenom närma sig sin syster, som bara levde i två timmar efter födseln, genom att stirra in i det obegripligt vita mellanrummet mellan liv och död: »Jag betraktade skuggorna av träden som fladdrade på den vitkalkade väggen. Jag koncentrerade mig på hennes ansikte – den person som påminner om den här staden. Jag väntade på att ansiktsdrag och uttryck sakta skulle träda fram.«
Citatet är hämtat ur en kort prosadikt, som inleds med meningen »Vissa föremål ser vita ut i mörkret«. Jag kan tillägga: det gäller ofta föremål som i ljuset kan verka svarta. En del fåglar, till exempel, i synnerhet snabba, sylvassa svalor – de skär som ljusstrålar genom skymningen. I Den vita boken går Han Kang ovanligt nära det sublima, denna gång utan att, som tidigare, koppla in kroppens lidande.
Det kanske är logiskt med tanke på att hon i Vegetarianen drar den fysiska förvandlingen till sin spets – huvudpersonen Yeong-hye förvandlas, eller snarare förvandlar sig själv, till en växt. Kanske »ett träd som flimrade i regnet likt en död människas ande«. Men, som Han Kang skriver: träd är »en skrämmande kall livsform.«
Alla främmande skepnader är fasansfulla, och de som inte är fasansfulla är så radikalt annorlunda att de ändå inte går att förstå. Blir man ett träd kan man ändå inte känna igen sig själv: »Träden /…/ överlever på ett enda andetag per dag. När solen går upp insuper de en djup och härlig dos av dess strålar och när den går ner andas de ut en väldig ström av koldioxid.« Att bli träd är en övning i ensamhet inför sig själv, en övning i den övermänskliga tidsuppfattningens tålamod.
Själavandring är i Han Kangs tappning alltså ändå att dö ifrån sig själv. Att tro att reinkarnation är något slags dispens från döden är idiotiskt. Bara korkade aurakärringar har en så barnslig syn på molekylernas förflyttning.
Nej, liv är sorg och förlust, oavsett om liven är ett eller flera eller om shapeshifting inom ett och samma liv är möjligt. Vi ska dö allihop. Vi är redan döda, varje utvecklingsfas och livsförändring dödar oss, berättelsen om utveckling, tillväxt och framåtsträvande är en överpumpad manlig framgångssaga.
***
I boken Zooësis skriver Amelie Björck om djurens främmandehet och människans svårigheter att respektera den, helt enkelt för att vi inte accepterar djurens tid. Björck använder det akademiska begreppet »krononormen«, som kan gälla både i en boks berättarstruktur och i livet som sådant. Människan i patriarkatet gör vad hen kan för att pressa in all annorlundahet i denna norm. »Krononormen förutsätter att varje människa för att anses lyckad måste anpassa sin biologiska kropp och sina handlingar och val till kulturens kollektiva tidsregler. /…/Du ska lära dig läsa vid en viss tid, genomgå puberteten vid en viss tid, träffa den rätta (av motsatt kön) vid en viss tid, få barn i rätt tid, och så vidare.«
Det är just detta fängelse av tid som Han Kangs gestalter på olika sätt protesterar mot. Ofta är läsningen rent fysiskt plågsam. Den revolutionärt sublima syn- och tidsuppluckringen åtföljs av en kroppsuppluckring som skapar oro. Det sublima leder också in i det politiska: hos Han Kang finns alltid en underliggande och ibland även uttalad feminism. I Levande och döda kopplar hon feminismen till kvinnliga fabriksarbetare, som har betydligt sämre villkor än de manliga och som när de går i strejk behandlas ännu värre av den förtryckande regimen.
I Vegetarianen handlar det mer om sex, om kvinnokroppens plågade väg till den lust som ännu är obesudlad av patriarkala förväntningar. Från att ha varit, enligt sin trista och bortskämda make, »den mest alldagliga och beskedliga kvinnan i världen« (vilket han uppskattar), börjar huvudpersonen Yeong-hye se på honom med »outhärdlig avsky, så länge undertryckt. Avsky som /hon/ alltid försökt maskera med tillgivenhet. Men nu faller masken av.«
Jag kommer att tänka på Marguerite Duras berömda statement: »Man måste älska männen mycket. Mycket, mycket. Älska dem mycket för att älska dem. Gör man inte det går det inte, man står inte ut med dem.«
Yeong-hye orkar inte längre älska mycket. Varken sin man eller sig själv.
Men hennes accelererande protest i form av självsvält handlar inte om skuld eller botgöring. Det handlar inte ens om anorexia eller något slags psykotiskt äckel. Det handlar om en kväst kvinna som inte längre kan hålla tillbaka det rasande rovdjuret inom sig, och som försöker dämpa sin egen bestialitet med askes, självskadebeteende och tystnad. Och, efterhand, faktiskt också genom att omskapa sig själv. Hennes syster tänker bittert på urspårningen som »den magnifika ansvarslöshet med vilken Yeong-hye hade kastat alla sociala restriktioner överbord och lämnat henne ensam kvar i ofrihet«.
Här är krononormens motkraft sexualiteten. I en vilt erotisk passage av växt-sex (ny diagnos i perversionsmanualen?) når metamorfosen extatiska höjder. Hon förpassar djuriskheten ur sexualiteten för att istället närma sig ett slags upplöst böljande organiskt floral erotik. Det som får henne att vilja döda djuret inom sig själv är minnesbilden av allt kött hon har ätit, de döda djurens liv, inte minst hunden som släpades efter hennes fars motorcykel som straff för att den hade bitit henne, som kräktes blod och fradga samtidigt som den såg på henne med skräckens och sorgens ögon. Alla dessa djur klibbar fast vid hennes inälvor, och till slut upphör hon helt att äta för att enbart leva på vatten och solljus. Vid det laget har hon förstås, i romanens »verklighet«, avancerat till kroniker inom slutenpsykiatrin. Men ur sin egen annorlunda värld viskar hon i triumf: »Jag är inget djur längre«.
Han Kang skriver alltså fram en människa som har sett allt, som hatar mänskligheten i världen och djur-människan i sig själv, och som ser växtblivandet och identifikationen med träden som enda utvägen.
Dessvärre är växter inte särskilt passiva och mysiga. Det är lätt att tro det eftersom de står stilla och håller tyst. Men träden pryglar skiten ur varandra och sliter varandra i stycken på ett subliminalt vis medan vinden vajar i deras till synes oskyldiga grenar. Mellan alla organismer pågår en strid på kniven. Konkurrensen om ljuset, där växterna gör allt för att kväva varandra, är lika stark som konkurrensen om vatten och näring under jord.
De främmande själarna, oavsett om de är träd eller spöken, är verkligen inte fridsamma. Våldet går inte att undfly. Växtätaren i människan – för att inte tala om den sol- och vindätande Yeong-hyes fotosyntes – är lika skrämmande som rovdjuret. Det finns ingen annan utväg än att stå ut med sin fasa.
Att stå ut med sin fasa – det låter ju som en bra plan. Nästan som religiös mystik. Men hur ska man göra som icke spöktroende ateist? Skriva, formulera sig? Det är väl just detta författaren Han Kang gör.
***
Det är språket som är räddningen i hennes romaner. Grymheten och ensamheten lurar runt hörnet och det enda skyddet är orden. Tanken på allas lika värde är en chimär. Det är inte kärleken och godheten i sig som håller våldet stången, det är språket och kommunikationen. Verklig godhet måste åtföljas av uppriktighet och analytisk exakthet.
Ord är visserligen ingen enkel tröst, men de kan fungera som en flotte genom vågorna av pina, som kryckor genom skelettets skärande smärta när ett ben sågats av. Är det därför lättare att gråta med ord än med tårar? Nej. Frågan är felställd. Det handlar inte om lättare eller svårare. Sorg är alltid ett tillstånd bortom orden, själva grejen är att det man sörjer knappt – om alls – låter sig förklaras.
Det är därför jag fortfarande inte kan gestalta spökenas lukt eller beskriva skevheten i ett skelande, overkligt öga. Men ändå. Jag vet att det går. Och Han Kang kommer mycket nära.
Aase Berg, född 1967, är författare, essäist och kritiker. Bland hennes mest uppmärksammade böcker är diktsamlingen Hackers (2015) och romanen Haggan (2019). Sex av hennes böcker har givits ut i USA. Hennes kommande roman heter En uppblåst liten fittas memoarer och handlar om moderskap och kvinnligt självförtroende. Hon medverkade senast i 10TAL nr 23/24, »Poesins plats«, med »Politisk och komplex«, en essä om samtidspoesin.