Synen på sexuella övergrepp i samhället och lagstiftningen kränker offret på nytt genom att misstänkliggöra den drabbade medan gärningsmannen skyddas. Det kan gå så långt att brottsoffret själv börjar tvivla. »Om någon du känner anklagas för ett sexuellt övergrepp vill jag våga påstå att den med största sannolikhet har begått ett sådant brott«, menar poeten och kritikern Arazo Arif.
Han är lika gammal som jag. 16 år, spelar fotboll, älskar musik. Han är populär, rolig, snäll, snygg och han åtrår mig. Hans begär är besvarat, min kropp längtar efter hans. Vi träffas hemma hos honom en dag, lyssnar på musik, kysser varandra. Jag vet att det ska hända något mer än kyssar mellan oss nu, något utmärkte sig med hur vinden blåste upp fjärilarna i min mage på väg för att träffa honom. Men jag vet inte hur. Och jag får inte välja. Han för ner min hand, placerar mina fingrar runt sin kuk och manar mig att göra cirkulerande rörelser, upp och ner. Det känns inte okej, jag är inte beredd, men jag säger inget. Jag blir nervös, rädd för vad han ska tänka om mig om jag säger nej. Han för ner sina fingrar mellan mina blygdläppar och river mig. Jag kvider. Och sen:
– Sug av mig.
– Va?
– Sug av mig då!
Jag tvingar ned mig själv med förödmjukelsen. Efteråt ger han mig en puss på kinden.
Otaliga berättelser och vittnesmål om liknande sexdebuter flyter omkring i mitt minne. Jag minns sexualundervisningens tecknade danska utbildningsfilm, heteronormativitet och gängse normalisering av våldtäktskultur ingick i skolplanen. Det sades något lustigt om hur killen ibland vill mer än tjejen, om hur det då är helt okej för henne att säga nej, för hon bestämmer ju själv! Och om hon inte skulle säga nej är det väl självklart att han fortsätter.
Med andra ord acceptabelt att indoktrinera barn med föreställningar om maskulin sexualitet som något okontrollerbart, vilket kvinnor i sin tur får ta ställning till. Har jag lust att ställa upp ikväll eller inte? Den egna lusten obefintlig, den egna kroppen alltid till för mannens begär.
Det offentliga samtalet om sexuella övergrepp fick ny luft under vingarna i och med lanseringen av FATTA-kampanjen och debatten om samtyckeslagstiftning 2014. Frågan har svalnat, och ännu är en samtyckeslagändring inte aktuell. Ofta talas det om så kallade gråzoner, situationer där det som skett inte anses vara ett tydligt övergrepp. Det är delvis därför en samtyckeslag vore önskvärd. Vid flera uppmärksammade exempel på grova våldtäkter har det svenska rättssystemet misslyckats med att bedöma fallen som sådana. Gärningsmännen har gått fria. Bilden av en våldtäktsman som en avvikande, störd man med svårigheter att kontrollera sina sexuella drifter kvarstår. Bilden av våldtäkt som ett överfall i en mörk gränd likaså.
Vem äger definitionen av ett sexuellt övergrepp? Enligt Svensk ordbok: lagstridig handling riktad mot enskild person utförd av ngn starkare el. mäktigare.
Han är 35 år gammal. Jobbar som coach för ungdomar med funktionsvariationer till vardags, för att kunna försörja sig tills han kan leva på arbetet med musiken. Vi har träffats i tre veckor, men inte legat med varandra.
Vi kysser varandra häftigt, vi har byggt upp en spänning inför detta. Men det är något i hans sätt att hantera min kropp, med aggressivitet och utan att vara lyhörd, som skrämmer mig. Han hindrar mig från att röra på armarna och tar full kontroll över min kropp. Han utför oralsex på mig utan att jag kan röra på mig och kapar alla mina försök att återta kontroll över situationen. »Nästa gång ska jag binda fast dig« säger han samtidigt. Sedan tränger han in och fullkomligt knullar mig. Det enda jag kan tänka på är hur jag ska få honom att sluta, men jag får inte fram något annat än ett »kan vi ta det lite lugnt«. Han lugnar ner sig i några minuter, mumlar något om att han inte vill knulla mig på det här sättet, innan det snart går helt överstyr igen. När jag äntligen märker av min panikångest, märker att jag inte har någon känsel kvar i fittan, har det redan gått för långt.
Jag kryper bort, längst in mot väggen och frågar om han alltid ligger med tjejer såhär.
– Ja, dom vill ju det.
– Hur vet du att dom vill det?
– Klart dom vill!
– Nej, jag ville ju inte. Hur kan du då vara så säker?
Han ser på mig, alldeles bestört, och utropar:
– Det ville du ju visst!
När det gäller sexuella övergrepp är det nästan som om mänsklighetens kollektiva kognitiva förmåga att begripa och bedöma en händelse för sitt faktiska vara, i sin faktiska kontext, försvinner. Jag förblir konfys i frågan om huruvida männens oförmåga att inse sina begångna brott handlar om förnekelse och nonchalans, en öppen display av maktövertag, eller om det handlar om faktisk okunskap. Detta bland annat eftersom förövaren sällan erkänner vad han har gjort.
De av oss som har orkat säga ifrån innan, under eller efter det att ett övergrepp har inträffat, är väldigt bekanta med detta fenomen. De av oss som på något magiskt sätt har funnit handlingskraften att försöka hindra en förövare från att fortsätta förgripelsen(-erna), de av oss har troligen alla blivit förklarade galna. Förövaren förnekar, och det samhälleliga kollektivet omkring honom står handfallet. Förgripelsen får ett annat namn, ett annat ansikte.
Han är 25 år gammal, vi är vänner. Han är filmklippare. Målar på fritiden. Glad, social, omtänksam. Han låter mig bo hos honom när jag är bostadslös. En morgon. Han förgriper sig på mig när jag sover. Knullar mig med fingrarna. När jag vaknar skriker jag av chocken över att se honom ligga över mig, redo att tränga in i mig. Han säger att han trodde att jag njöt av det, vägrar tillkännage att han har utnyttjat mig medan jag sov. Vi pratar inte under resten av
dagen. Mot kvällen blir han arg på mig.
– Sluta upp med det här sura beteendet nu. Du får mig att känna mig somen våldtäktsman!
– Ja, men så känner jag ju.
– Men sluta, så är det inte och det vet du.
Så är det väl inte, så jag ber om ursäkt. Tänker att det säkert var mitt fel, att jag gett fel signaler. Hur skulle han ha kunnat veta?
SVEA RIKES LAG, 6 kap 1 § brottsbalken:
Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.
Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation.
Är ett brott som avses i första eller andra stycket med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som mindre grovt, döms för våldtäkt till fängelse i högst fyra år.
Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse i lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas, om våldet eller hotet varit av särskilt allvarlig art eller om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller annars visat särskilt hänsynslöshet eller råhet.
Landets lagstiftning fungerar som en moralisk kompass, riktlinjer att tolka när en förövare ska straffas. Men här definieras brottet utifrån förövaren – inte offret. Den juridiska svårigheten att bedöma huruvida ett sexualbrott har begåtts påverkar följaktligen den allmänna uppfattningen om vad ett sexualbrott är. Ständigt utan att offret ges makt att definiera vad den har utsatts för, och hur den upplevde detta. Och ibland, i och med gällande föreställningar om heterosexualitet, övergrepp, maskulinitet och feminin passivitet, försvinner även offrets subjektiva uppfattning om händelsen.
I den stund ett övergrepp sker kan det, för den som blir utsatt, vara svårt att förstå exakt vad det är som sker. Kränkningen är inte igenkännbar ens för offret, som i enlighet med samhälleliga uppfattningar om övergrepp eventuellt inte förmår placera vad hon utsattes för i en större kontext. Den olust och ångest som följer incidenten blir omöjlig att begripa, istället vänds den inåt, mot det egna subjektet, ofta i kombination med känslor av skam och skuld över det egna agerandet.
Ett i sexualbrottsmål ofta återkommande argument för frigivande av förövare är att den misstänkte gärningsmannen vid det begångna brottets tidpunkt inte skulle ha begripit att offret inte samtyckte till sex. Männen menar att de inte visste, eller kunde ha vetat, att offret inte ville delta i den sexuella handlingen. För att en förövare ska fällas till ansvar för våldtäkt kräver rättssystemet i dag att mannens uppsåt till brott ska kunna bevisas. Men föga förvånande är det få män som uppger sig ha begått ett brott. Ord står mot ord, även i de fall där bevisningen mot mannen är stark.
Den svenska lagstiftningen bygger på en alldeles för schematiserad idé av vad ett sexuellt övergrepp är, och präglas av djup okunskap. Enligt denna idé skulle det enda som egentligen kan hindra ett offer från att själv försvara sig och förhindra att någon förgriper sig på henne, vara att en gärningsman slår henne, stänger in henne eller drogar henne för att utföra övergreppet. I förlängningen skapar detta bilden av ett offer som, om hon då inte har bundits fast eller drogats till medvetslöshet, väl måste ha samtyckt om hon annars inte lyckades förmedla ett tydligare nej till gärningsmannen. Och i praktiken spelar det sällan roll. Det finns även fall där avsaknaden av samtycke varit uppenbar vid minst ett tillfälle under tiden då övergreppet ägt rum.
Han är 30 år gammal, läkarstudent. Vi har haft kul ihop, kommit varandra rätt nära, men vi har inte haft samlag. Ikväll ville jag till en början ha sex, men jag ångrade mig sedan. Nu sitter vi i vardagsrummet och han kysser mig. Jag knuffar bort honom, men han fortsätter. Jag säger nej, han håller fast mig. Jag gör motstånd, han knuffar ned mig.
– Är det inte såhär du vill ha det?
– Nej, snälla låt bli. Jag vill inte.
Jag går och lägger mig i sovrummet, han följer efter. Han kryper ned bredvid, kramar om mig bakifrån, har armarna runt mig i ett grepp som gör min egen rörelse omöjlig. Jag försöker slappna av. Det går väl fortare då. Kanske stönar.
När det är över går jag på toaletten och låter hans njutning rinna ur mig.
Jag tänker på förövare. Jag tänker på gråzoner.
Förövarna är anonyma. Får förbli anonyma. Får fortsätta förgripa sig på människa efter människa, efter människa. Får fortsätta leva normala liv, får glömma. Förövarna beskrivs aldrig som tänkande subjekt med ansvar över sina egna handlingar. Deras handlingar betraktas aldrig som avsiktliga brott, vilka därmed bör ses ur ett maktperspektiv. Deras överträdelser kostar oss vår hälsa, ändå bagatelliseras de med hänvisning till omständigheter,
oförståelse, misstag. Gråzonerna är inte gråa för ett offer. Det är svarta hål och märken. Om inte på kroppen så för alltid synligt inuti, omöjliga att glömma. Och skammen tvingar varje nerv till smärta. Den pådyvlade skulden genomborrar benmärgen. Vad kunde jag ha gjort annorlunda?
Förövarnas samvete tvättas rent, deras skam får vi bära. Vi blir kallade lögnerskor, förförerskor, vi anklagas för att ha åsamkat oss själva den ondska deras händer utfört mot våra kroppar. Att bli utsatt för ett övergrepp är vedervärdigt. Att därtill behöva klappa
sin förövare på axeln och trösta honom med att han inte är en sexbrottsling, lämnar om möjligt en ännu vidrigare smak av smuts i munnen. Vägrar man göra det själv, finns det alltid någon annan att förlita sig på. Någon annan som försvarar honom till den grad att man undrar om ens minne förvrängts.
I stort sett alla känner minst en person (kvinna oavsett bakgrund) som har blivit utsatt för ett sexualbrott, må sedan brottets brutalitet variera. Men hur många känner en förövare? Hur många har ställt sig frågan hur de skulle reagera, om någon (kvinna oavsett bakgrund) anklagade en man de känner för våldtäkt? Fadern, brodern, partnern, bästa vännen, kollegan, kusinen eller kanske grannen?
Du som läser. Skulle du tro offret – överlevaren – eller förövaren? Givet de gällande föreställningar om vad en våldtäkt är och hur det måste ha gått till för att räknas som sådan, som jag genomgående i denna text för söker bryta upp, finns det – vilket jag tidigare i texten resonerar kring – få personer (män) som skulle erkänna att de har utsatt någon för en våldtäkt.
Och givet dessa föreställningar är det också för många otänkbart att någon de känner skulle kunna utsätta en annan person för en våldtäkt.
Ibland har jag hört människor tala om att män kan bli oskyldigt anklagade för sexualbrott, ofta som ett slags argument i diskussioner om hur man ska förhålla sig till någon som har anklagats, i relationella och/eller professionella sammanhang. Det är något som jag inte mäktar begripa. Delvis då det bygger på den patriarkala och föraktfulla idén om kvinnor som hysteriska lögnerskor, delvis för att jag aldrig skulle misstro någon som över huvud taget orkar komma ut och ärligt berätta om att ha blivit utsatt för ett sådant brott, med särskild hänvisning till det systematiska och strukturella skuld och skambeläggandet av våldtäktsoffer som ännu råder. Varför skulle någon ljuga om att ha utsatts för våldtäkt, när det är uppenbart vem som får sitt liv förstört därefter?
Du som läser. Om någon du känner anklagas för ett sexuellt övergrepp vill jag våga påstå att den med största sannolikhet har begått ett sådant brott. Att detta är svårt att tro och förstå är i sin tur begripligt. Varje dag är det för mig svårt att tro och förstå hur vi människor förmår leva i denna värld så präglad av patriarkalt våld och orättvisa. Men att aktivt frånta ett offer dennes (hennes) upplevelse av en kränkning som utförts mot dennes (hennes) kropp är ett eget brott i sig. Med kunskap om den okunskap som råder kring sexuella övergrepp och våldtäkt, bör alla som får kännedom om att en anklagelse av sådan art har riktats mot någon i deras bekantskapskrets verkligen fundera över varför de inte kan tro att den är sann.
Jag bor i ett kollektivhus med tolv andra, varav tio är män. En natt väcks jag av honom, han som har stött på mig ständigt i flera dagar, öppet och inför alla. Först sa jag nej på ett trevligt sätt, det tog han inte. Sedan blev jag arg och sa nej på ett mindre trevligt sätt, det tyckte han var »sexigt«. Han väcker mig och insisterar på att sova bredvid. Jag säger nej. Han fortsätter insistera. Jag fortsätter säga nej. Han ger sig inte. Han tvingar sig in bredvid mig, tvingar sig på mig. Dagen efter berättar jag för de andra vad som har hänt. Ingen säger något till honom. Någon erbjuder mig att sova i deras rum, med dem. Från en man till en annan. Han kommer hem och bjuder ut mig på en dejt. Jag skäller ut honom, frågar hur han inte kan förstå vad han har gjort. »Men jag gillar ditt utseende, jag vill ha dig«, svarar han. Nästa kväll gör han samma sak igen, men den här gången träder han längre över mina gränser. Och nästa dag, samma tystnad av de andra.
Tusen och åter tusen vittnesmål, från kvinnor vars mänskliga integritet kränkts genom att någon har tagit sig rätten till hennes kropp, om situationer i vilka männen vägrat förstå, vägrat erkänna, vägrat be om ursäkt. Och kollektivet vägrat straffa. Som marionettdockor nickar vi efter deras villkor.
Jag vill avsluta den här texten med att berätta om ett samtal jag hade med min far i våras. Jag var ute på en promenad i skogsområdet nära mitt hem. Ringde pappa apropå ingenting och han frågade vad jag gjorde. När jag stolt sade att jag promenerade i skogen reagerade han med absurd oro:
– Vad gör du ute i skogen så här sent? Är du alldeles själv också?
– Ja, men det ligger ju precis där jag bor?
– Men det är sent! Det är inte bra att vara ute i skogen ensam, Arazo. Du vet att vad som helst kan hända. Gå hemåt nu.
Jag är en vuxen människa, en vuxen kvinna, och min pappa ber mig att inte promenera i skogen runt åttatiden en fin och ännu ljus kväll i maj. Vi bytte samtalsämne men snart tar han upp det igen och uppmanar mig att gå hem från skogen om jag är själv. Jag försäkrade honom om att jag skulle göra det, trots att jag egentligen ville säga det här:
De är överallt. Förövarna är överallt, och allra oftast i rum där vi tror att vi är trygga. De sitter några bänkar längre bort i våra klassrum. De delar våra arbetsplatser. De kommer på kulturevenemangen vi tar del av eller medverkar i, som motståndsaktion eller för att bringa mening till en annars grå och trist vardag. De lyssnas på. De sympatiseras med. Och deras brott betraktas ur deras perspektiv.
I det här ögonblicket kände jag att skogen var tryggare för mig än min skola eller arbetsplats, än mitt hem, än någon annan vardaglig plats där jag vistas. Jag har, på en högt ansedd kulturinstitution, gått i samma klass som en förövare vars enda straff blev en »varning«, trots hela skolans vetskap om hans brott. Jag har blivit tafsad på under arbetstid, av såväl kollegor som för mig främmande personer, fått höra av vakterna på krogen jag jobbade på att jag skulle komma till dem när någon tafsade på mig, utan att veta vem jag skulle vända mig till när de själva gjorde det. Jag har varit med om, eller själv bevittnat, eller fått höra gång på gång om kvinnor som blir utnyttjade av män, i alla tider och i alla rum. Medan min far trodde att jag skulle kunna bli angripen av en maskerad man i skogen två minuter från mitt hem, kände jag mig lugnare där än jag hade gjort någon annanstans på länge. Jag ville säga till honom att han snarare behövde oroa sig för någon kille jag eventuellt kommer presentera för honom som min partner, eftersom denne är en mer sannolik förövare än gubben med hunden på prommis bland träden. Men inte mycket senare kom nyheten om en 21-årig kvinna i Upplands Väsby som blivit mördad under en joggingtur i skogen, och jag blev påmind om att förnimmelsen av trygghet är ett privilegium få förunnat.
För kvinnor är sängen de sover i den mest sannolika brottsplatsen de kan komma att vistas på. Men inget rum är ett tryggt rum, ingen plats en trygg plats. Och när ett övergrepp sker ställs inte frågan om HUR sådant kan ske, vad i vårt samhälle som möjliggör det, utan OM det ens har skett. Ifrågasättande görs av kvinnans erfarenhet, så till den grad att hon kanske själv ifrågasätter sin faktiska upplevelse av vad som gjorts mot henne. Och vi kommer som samhälle aldrig att komma till bukt med det folkhälso- och säkerhetsproblem som männens våld innebär, vilket kostar oss det ovärderliga: vår värdighet, integritet och mänsklighet, så länge vi vägrar inse detta.