Debutantporträtt ur Svensk Bokhandel, våren 2017
Mitt namn är Rasha Alqasim, jag föddes i Irak under de långdragna krigens år. Jag lärde mig belägringen och fattigdomen utantill. Mina stora drömmar låg i dvala. Jag hade fullt upp med att få ihop livet. Jag drömde om ett kärleksfullt hem, om väggar fulla med böcker och om posten som skulle komma med läsarnas brev. Jag drömde om ett yrke där jag skulle få skriva, dessa drömmar fick mig att börja läsa journalistik. Journalistiken var det närmaste man kunde komma författandet. Jag ansträngde mig för att hitta min egen röst och varje misslyckande skärpte min beslutsamhet att börja om på nytt.
Jag tror att det som fick mig att fatta pennan var trängseln av tankar i huvudet. Vad borde jag skriva om? Vilka bekymmer är akuta? Vad händer bakom de lyckta dörrarna som kväver ljudet och förhindrar det att komma ut? Och vad betyder poesin för mig?
Egentligen har dessa frågor många svar. Det är tankegångar som leder in i själen, till det jag behåller för mig själv, till det jag inte kan uttrycka med enkelhet. Jag bär på en stillastående sorg, stor som ett berg, ett berg jag lossnar ur bit för bit medan jag växer. Bit för bit matar jag dikten.
För mig är poesin livet, freden och dörren jag knackar på så fort mörkret omringar mig och tränger in mig i ett hörn. Poesin väckte mitt behov av att skildra krigets splittrade familjer, familjens inre problem och familjen som symbol för samhället i stort. Det var under dessa omständigheter som jag skrev min diktsamling i Irak. Jag skrev boken i ett litet rum, med ett sargat minne, under svåra omständigheter.
Att hantera samhällets syn på mig som författare och kvinna var inte lätt. Utmaningarna den skrivande kvinnan möter är väldigt många. Jag vet inte vilket land i världen som var först med att tränga in den skrivande kvinnan i ett hörn? Dels måste hon skapa förutsättningar för att kunna skriva, dels måste hon höja sin röst i det litterära etablissemanget, i föreningar, tidningar och i sociala medier. Det är inte enkelt att få skrivro med sådana villkor. Också i hemmet är premisserna för kvinnors skrivande dåliga. När vi vill höja våra röster får vi inte glömma att rösterna utanför hemmet är ännu starkare, de religiösa och politiska rösterna.
Jag tror att det var orsaken till att jag lämnade mitt hemland 2014, en månad efter att Daesh invaderat min stad, för att hamna här helt utblottad. Jag lämnade Irak en het sommardag tillsammans med en familj som flydde krigets fasor med sina ägodelar i en liten bil. Jag kom hit med en opublicerad bok och tomma väskor och mitt examensbevis stämplat av en falsk stat. Till slut reser poeterna sin väg, utfattiga, med sina dikter som enda bagage. Denna smärtsamma resa var för poesins skull och jag tänkte inte på mig själv vid uppbrottet. Nu befinner jag mig här i Sverige. Det var inte rädslan som tog mig hit utan det faktum att det inte fanns tillräckligt utrymme i Irak, inte ens rum för att yttra ett enda ord.
Vad skulle vara meningen med att leva, om vi inte kan säga någonting alls?
Rasha Alqasim