Hur dum får man bli?

Ledare i av Madeleine Grive i 20TAL nr 3: Dumhet

– Dum är jag inte, tänkte mannen, det är alltså mitt goda ämbete, jag inte duger till? Det var då också löjligt! Men det får man inte låta någon märka! Och så berömde han tyget som han inte såg, och uttryckte sin förtjusning över de fina färgerna och det vackra mönstret.

Ja, hur dum får man bli? Hur många låter sig inte fångas av dumhetens makt likt ämbetsmannen i H. C. Andersens Kejsarens nya kläder? I den lika klassiska som aktuella sagan kommer till stan en dag två bedragare som påstår sig vara vävare och kunna konsten att tillverka det vackraste tyg som tänkas kan. Färgerna och mönstret är inte bara utsökta, utan tyget äger också den förunderliga egenskapen att de kläder som sys av det är osynliga för varje människa som inte duger till sitt ämbete eller som är »otillåtligt dum«.

Männen erbjuder sig att sy en klädedräkt till den fåfänge kejsaren som nu hoppas kunna skärskåda sina ministrar. Av rädsla för att uppfattas som dumma och förlora makt låtsas alla i kejsarens närhet att de kan se vad som faktiskt inte finns. Också kejsaren medverkar i att upprätthålla denna charad. Det är endast genom ett barns ögon som det uppenbara till slut påpekas: kejsaren är ju naken!

20TAL samlar i detta nummer skribenter, författare och konstnärer för att vrida och vända på dumhetens alla skepnader. Vad tar man sig till med dumhet? Kan man diskutera med den? Kan man hänga ut den och förvänta sig effekt? Nej, men det går att försöka skada den, menar Lars-Erik Hjertström Lappalainen i numrets huvudessä. »Känslan av att dumheten håller på att ta över fullständigt sprider sig, och olika människor identifierar olika huvudtyper av dumhet: politisk korrekthet, extremhögern, yttrandefrihetskämpar, administratörsamhället osv«, skriver han.

Att skada dumheten är därför kulturens viktigaste funktion i samhället, att försöka »ta dess goda samvete ifrån den, göra dem som tjänar på dumheten bedrövade«.

I konstnären Annika Elisabeth von Hausswolffs verk The World as Amazement, Sadness and Stupidity sitter fyra personer på knä och ser på en enorm glob. Denna efterbild är suddig, censurerad. Bilden säger något om de begränsande filter med vilka människan kan se och förstå sin omgivning. Vare sig det rör sig om aktiva val eller en omedveten »inskolning«.

Annika Elisabeth von Hausswolff. The World as Amazement, Sadness and Stupidity (2015). Emalj. 40 x 30 cm

I en global struktur där exploatering och profitmaximering står högt på dagordningen är det enklast för den med ambition att ikläda sig skygglappar, eller »spela dum«. Det är så man vinner personliga fördelar och rör sig framåt i karriären. Resultatet blir en banal lojalitet, där kritik av makten framställs som något osolidariskt och bråkigt – ja, till och med dumt. Vad vinner du egentligen på att ifrågasätta spel­reglerna?

När personlig vinning och karriärism värderas över allt annat, faller det inte då på konsten och litteraturen att agera som barnet i sagan? Att påtala att kejsaren faktiskt är naken.

»Något budskap har jag inte. Men jag vill gärna sprida en allmän tolerans för vansinnet.«

1878 skrev Gustave Flaubert Bouvard et Pécuchet, som på svenska fått namnet Den eviga dumheten. Flaubert ägnade sitt liv åt att iscensätta dumheten, för att på så vis bekämpa den genom att göra den till ämne för stor litteratur.
Flaubert blev aldrig helt färdig med Den eviga dumheten, men impulsen att genom konsten syna och ifrågasätta människans idiotier och banaliteter är något som fortsätter driva många stora konstnärer och författare generation efter generation. Det är en motor i själva skapandet. Hjertström Lappalainen undersöker i sin essä, »En förändring i puckots metafysik«, samtidskonstens, men också litteraturens, relation till det skiftande dumhetsbegreppet. Han tar upp konstnärer, författare och även politiker – bland andra Mattias Norström, Zadie Smith och Ulf Kristersson – för att genom dem besvara frågan om vad dumhet egentligen är idag och hur konsten ska kunna skada den. Hjertström Lappalainens drivande exempel på konstnärer som förhåller sig kritiskt till dumheten är Iris Smeds. Han uppehåller sig vid det performanceverk, Konst och ekonomi. En föreläsning av Iris Smeds, som han anser effektivt uppvisar kraften i managementspråket där konstnären framträder i rollen som kulturpolitisk coach för att ge kulturarbetare en lektion i entreprenörskap. I numret medverkar Smeds med ett utkast till det nya konstprojektet The Little House in the Food Court, som med karakteristisk skärpa och humor dröjer vid familjen, hemmet och samhället. »Det finns inga gränser i världen längre det finns bara egendom. / Frihet i privat familj / Frihet i privata rum / Frihet i privata minnen«, skriver Smeds. Konstnären Vida Lavéns lek med det dumt surrealistiska uppmärksammas också av Hjertström Lappalainen. I numret publicerar vi två nya verk av Lavén: »Utlåtande« och »Mössens utopia«.

»Något budskap har jag inte. Men jag vill gärna sprida en allmän tolerans för mänskligt vansinne«, har Astrid Lindgren sagt. Med utgångspunkt i skrattet och komiken, och en tolerans för dårskapen, knyter Göran Greider an till Erasmus av Rotterdam och filmen Forrest Gump – där den till synes »dumma« huvudpersonen visar sig vara den med bibehållen moralisk kompass. I sin essä skriver Greider att humor, skratt och journalistens mod och uppgift att ställa så kallade dumma frågor öppnar portarna för det nya och det fria tänkandet.

Varför vill så många stoppa grädden i plånboken? Den frågan ställer sig Susanna Alakoski, som i en absurdistisk text föreställer sig samhällskroppen som bulle, grädde och mandelmassa.

I Sofokles tragedi Antigone bestraffas hjältinnan för sin moraliska övertygelse. Hon blir levande begravd som laga påföljd för brottet att ha begravt sin bror – en förrädare mot staten. Detta ursprungliga övergrepp, menar Laila Vianden, präglar de upplysningsideal som nu befinner sig i kris, och utnyttjas av stater, politiker och edgelords. I essän »Amortering till Antigone« undersöker hon de skulder som från första början har legat dolda i samhällsbygget, och nu hotar våra idéer om demokrati, vetenskap och människans absoluta värde.

Hon blir det stycke undanträngda kött som begravts för att språket ska kunna få mening, ett av de ursprungliga övergrepp som utgör förutsättningen för den rationella, objektiva tanken. Logos bemästrar världen genom att klyva den och begrava resterna. 

Kan man välja dumhet? Björn Kohlström har läst tre romaner av Tone Schunnesson, Valerie Kyeyune Backström och Zara Kjellner. Med utgångspunkt i Per Hagmans roman Skugglegender ser han hur tre kvinnliga romankaraktärer förhåller sig till krav på framåtanda, profitmaximering och strömlinjeformning, där vägran att inordna sig kanske är det smarta.

Dumheten står också i centrum för Anna Axfors nyskrivna novell »Embla«, där en medelålders kvinna på skrivarskola brottas med gestaltningen av den blåsta blondinen i berättelsens tjejgäng, medan hennes eget liv vecklas ut.

Flauberts beskrivning av borgerlighetens idioti i Den eviga dumheten har en del gemensamt med en av hans landsmän: Marcel Proust. I »En duktig pojkes bekännelse« skriver Kristoffer Leandoer om hur han efter en barndom i utanförskap fick upp ögonen för dumhetens möjligheter genom Proust.

»Vore dumheten inte förvillande lik framsteget, talangen, hoppet eller förbättringen skulle väl ingen vilja vara dum«, skriver författaren Robert Musil i romanen Mannen utan egenskaper.

På fåfängans marknader saluförs många genomskinliga tyger. Girigheten och roffa-åt-sig-systemet kommer i långa loppet visa sig vara korkat. (Tar man inte med alla i båten välter den paradoxalt nog.) Till sist kommer ingen att ha någonting. Därför behöver vi mer än någonsin konstnärens fria seende. Men motståndarna till den fria kulturen är inte dummare än att de inser att konstens kritiska blick kan skada deras självprofiterande agenda. Dumheten uppenbarar sig i många former och detta nummers medverkande avkläder den dess olika skepnader. Precis som barnet blottade kejsaren. Precis som konsten måste blotta makten.