När börjar framtiden? På omslaget till 20TALs allra första nummer står poeten Ellen Nordmark och blickar ut mot horisonten. Det är gråmulet och oklart. Hon står på klippan i morgonljus iförd designern Elmina Ekmans storslagna mantel, där blommor växer fram. Det är sent i världen, men det spirar också i vår tid. Nya röster är på väg för att träda ut och formulera vad de ser och vill förändra.
I närmare 140 enskilda tidskriftsnummer har vi bjudit in nya författare, skribenter och konstnärer för att tillsammans med etablerade pennor belysa och fördjupa samtidens brännande frågor. Och inför varje nytt decennium, ja inför varje nytt år, har jag haft samma starka känsla: det är nu det börjar.
En av de människor och författare som betytt mycket för mig och mitt arbete är Elsa Grave. När vi återigen byter namn och går in i vårt femte decennium som kulturtidskrift tänker jag på ett samtal jag och Grave hade i den då nystartade tidskriften 80TAL: »Det är nödvändigt att förnyelseprocesserna pågår« sa hon då, i opposition mot de hårda angrepp från tongivande kritiker som 80TAL fick ta emot, »därför blir man väldigt betänksam när något experiment på detta fantasins fält som kallas litteratur slås ner. Slås ner med släggor och bräckjärn. Något nytt som egentligen skulle få spira«.
Med vårt första nummer av 20TAL, »20-talisterna«, vill vi visa på den kraft, energi och vilja till estetisk omdaning som finns hos nya författare och konstnärer i det begynnande decenniet. Framförallt den oumbärliga samhällskritik och förnyelseanda de bär med sig.
Vi lever i det oöverskådliga. »Man måste räkna med det man inte kan räkna med«, som Elsa Grave uttryckte det under vårt samtal. Hur skulle vi ha kunnat räkna med händelserna under 2020-talets första halvår? En pandemi som isolerade oss från varandra, och gav ledare världen över svepskäl för att stärka kontrollen över den egna befolkningen. Därefter polisiärt övervåld som förenade många i protester mot systematiska orättvisor och rasism. George Floyds ord I can’t breathe gav den globala rättviserörelsen Black Lives Matter större spridning än någonsin tidigare. Transsexuellas rättigheter och erfarenheter har återigen ifrågasatts, ibland från oväntat håll. Empatin för flyktingar från krig och miljökatastrofer blir alltmer begränsad, vilket syns i den skärpta gränsbevakningen. Hur långt är majoriteten beredd att gå för att vara verkligt inkluderande?
Ur dessa globala ändringar kan nya ordningar uppstå, och det nya decenniets unga författare och konstnärer blir en del av att ge röst åt de aktuella förhållandena. Samtidigt ställs många inför problematiska situationer: evenemang ställs in, publiceringsmöjligheter blir färre, scener försvinner, arbetstillfällen uteblir och det blir svårare att göra sig hörd. Det till synes olönsamma beskärs, däribland stöd till fria kulturutövare och tillgången till internationell litteratur på originalspråk för landets alla invånare.
»Allt som en gång tedde sig slutgiltigt blir ständigt omvandlat«, citerar den till hösten romandebuterande Hanna Johansson ur Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. I texten »Till det möjligas konst«, om 20-talet och den nya tiden – som verkligen blev en ny tid – reflekterar hon över människans och världens dolda potential.
Det är denna potential vi nu vill lyfta fram. Därför viger vi numret helt åt 2020-talets unga röster, men också den offentlighet de kommer verka inom. Vi lyfter fram femton unga lovande författare som har valts ut under våren av en utökad redaktion. Bland numrets medverkande författare märks många olikartade röster och perspektiv. Mimounah Almas lyriska prosa utgör en minnesresa som följer jagets sökande efter sina rötter. Hos Kristoffer Appelvik Lax queera metafysik möter vi ett andlöst famlande efter något som kanske inte går att sätta ord på. Nicole Charro gestaltar mellanförskapets dimensioner i scener som med skärpa och direkthet skriver fram erfarenheter av arbetsplatser och konstvärlden. Henry Songs iakttagande poesi dröjer vid vardagens små betänkligheter, och reflekterar över olikheter. Numret avslutas med en novell av Anna Lundvik, där en hembygdsförenings återuppförda kolmila fungerar som en pyrande katalysator. I centrum står Moa, som låtit sig övertalas att följa med och vakta kolmilan, och pojkvännen Björn, en snudd på arketypisk hipsterman, som drömmer om det gamla livet.
Den digitala offentlighetens språkspel genomsyrar mycket av den nya poesin och prosan, och bidrar till dess föryngringsprocess. Det kan ofta leda till angrepp från kritiker och läsare, en oförståelse inför det som ännu är oöverskådligt eller inte klart definierat. Men det är här den dolda potentialen finns, i det som inte alltid känns tryggt och förutsägbart. Denna litteratur blottlägger förtryck och överlappande identiteter genom nya språk- och tankevärldar. I en av numrets nyckeltexter står frågor om den nya litteraturen och 2020-talets offentlighet i centrum. I ett samtal med rubriken »Litteraturen är fortfarande oskriven« diskuterar redaktören Maria Bodin med poeterna David Zimmerman, Ellen Nordmark och kritikern Victoria Greve om vilka utmaningar och erövringar som väntar den svenska samtidslitteraturen. Vilka inovationer har vi att vänta inom språket? Hur föreställer vi oss litteraturen efter den pågående krisen? Vilka medier för litteratur får uppmärksamhet i det offentliga samtalet?
I essän »2020-talets hyvelbänk« undersöker forskaren Julia Pennlert formerna för denna nya litteratur: algoritmer, artificiell intelligens och att ikläda sig en författarpersona i sociala medier. Vad vore då mera givet än att låta en AI-diktare tolka en av de senaste årens mest uppmärksammade unga författare, Elis Monteverde Burrau? Vi gav Johan Agorelius, som uppmärksammats för boken Ammaseus horisont: AI tolkar Karin Boye, i uppdrag att programmera en AI för tolkningen av Monteverde Burrau.
I det här numret introducerar vi också två framstående internationella författare: Elisa Gabbert från USA och Galina Rymbu från Ryssland.
Med 20TALs första nummer förmedlar vi en hel del av stämningen i början av 2020-talet. Ledsamhet och utledhet, det är två fenomen som uppehåller ett stort antal av mina vänner i den monotona vardagen eller på Facebook. Många förefaller även vara till den grad uttråkade att de gråter. En författare som fångar dessa känslolägen är Elisa Gabbert. I essän »Variationer angående gråt« rör hon sig mellan litteratur och sociala medier, mellan den olyckliga och den lyckliga gråten – tårar som katharsis. Och i dikten »Nya teorier om tråkigheten« skriver hon humoristiskt och självironiskt om en enformig vardag de flesta nu kan känna igen sig i.
Till författaren Ida Börjels projekt Sabotagemanualerna, som snart publiceras i Norge, har poeten Galina Rymbu bjudits in för att bidra med en dikt. Vi publicerar här dikten i översättning från ryska av Mikael Nydahl, tillsammans med fem dikter ur Rymbus första diktsamling på svenska, Livsrymd, i översättning av Börjel och Nydahl. Med texten »Slå på sinnet för tid« introducerar Börjel Galina Rymbus författarskap.
Konstskribenten Fanny Wendt Höjer reste i början av 2020 till Mexiko för att samtala med performancekonstnären och transaktivisten Lia García. García arbetar för att få barn, unga och vuxna att förstå och ha medkänsla för transpersoners erfarenheter av förtryck, självhat och förföljelse – men en stor del av hennes arbete går också ut på att bereda plats för positiva transbarndomar. Hon berättar för Fanny Wendt Höjer om sitt arbete och konstnärskap i texten »Sjöjungfruns röst«.
Vilka röster får man tala med? Får man berätta om erfarenheter som inte är ens egna? I essän »Det vi inte skriver om« utgår Agri Ismaïl från historien om en rökande schimpans, för att undersöka olika perspektiv på den egna och den lånade rösten i samtidslitteraturen. Numret i övrigt rymmer flera exempel på ett slags »lånade röster«: från Johan Attfors bruk av en medeltida biskop till AI-programmeringens dikter.
2020-talets början kändes på många sätt utsiktslös, men gav oss också mycket att hoppas på. Med alla de röster som ryms i detta nummer – men också de som inte har rymts – ställer vi våra förhoppningar till att konstnärerna kommer fortsätta upptäcka det som existerar under ytan: i civilisationen, i språket, i främmandegjorda röster och den främmande rösten i oss själva.
Det kommande årtiondets litteratur är oskriven. Nu börjar det.