Proletärdottern på parnassen – ledare av Madeleine Grive

Anne-Marie Berglund var mycket blyg. Därför var det, som jag nu förstår det i efterhand, närmast obegripligt att hon vågade sig ut till det här manifestmötet för en »socio-sensu-fantastisk litteratur« hemma hos poeten och docenten i litteraturvetenskap Björn Julén, 1979. Vi var ett tiotal studenter från Stockholms universitet som bestämt oss för att starta en unglitterär tidskrift för den experimenterande och nyskapande litteraturen. Vi hade involverat Björn som i sin tur bjudit in några unga författare och blivande kulturskribenter, bland andra de aningen eldfängda Mats Gellerfelt och Ernst Brunner och den milde Johannes Järegård. Redan mötet därpå, hemma hos mig, var vi kraftigt decimerade – telefonen gick varm med återbud och hot om uppsagda bekantskaper. I detta virrvarr möttes Anne-Marie och jag för första gången och blev vänner. Hon var tre år äldre än jag, född 1952, och var intresserad av fransk och italiensk kultur: Marguerite Duras och Markis de Sade, och hon hade sett både Pier Paolo Pasolini och Lina Wertmüller livs levande när hon studerade filmvetenskap. Hon var en passionerad filmälskare, och i en av de dikter som vi publicerar i det här numret stryker filmstjärnan Monica Vitti längs husfasaderna i Tantolunden. Anne-Marie introducerade mig också för en av sina favoritförfattare, Jean Rhys. 

Det slog mig senare att det vi med manifestet eftersökte i samtidens litteratur fanns representerat i Anne-Maries redan två utgivna diktsamlingar, Luftberusningen (1977) och Mellan extas och fångenskap (1978). De var skrivna med social medvetenhet, sensualitet och fantasi. Som Eva Ström skriver om dessa två diktböcker i sin essä i detta nummer: de kom ut i en tid när kulturklimatet länge varit konformistiskt och trångt, där socialrealismens plakatkonst hade dominerat. Eva Ström debuterade samma år som Anne-Marie med den originella Den brinnande zeppelinaren. En ny tid var på väg in.

Vad är det som gör, när man läser en författare för första gången, att man genast märker om den har något oundgängligt att förmedla? Visst är det väl rösten som hörs från texten? En röst som uttrycker lika mycket mod som hjärta. Att det känns i hur varje ord är valt och betonat. Anne-Marie Berglund hade en sådan röst; en som är ensam i sitt slag. Även när hon talade lät det som poesi, engagerat och med lika mycket kärlek till orden som i hennes litteratur. 

Det finns de som ger ut böcker och så finns det författarskap. Kanske är det jag precis tagit upp en av anledningarna till att hon har kallats »Sveriges enda riktiga kultförfattare«, som Kristoffer Leandoer skriver i den essä som inleder detta nummer, där läsaren leds längs hela Anne-Maries författarskap. Hon var helt enkelt en naturbegåvning, och den precist kärnfulla tonen satt som en smäck redan i debutdiktsamlingen, Luftberusningen – skriven av en skogshuggardotter med proletärilska. Med konkreta och groteska detaljer beskrev hon sin mammas och pappas vedermödor och strider sinsemellan. Flickan i dikten gör uppror både mot det fängelse hon vuxit upp i, men också de orättvisor fadern och modern utstod, det determinerade underläget och de förtryckande könsrollerna. »Hur ska man kunna anklaga sina egna bröst/för högförräderi? […] Hur ska brösten ta befäl och skötet lära sig bruka vapen?«, som det står i dikten »Överta kommandot.« 

Men det var inte grälen i arbetarhemmet jag främst lyssnade till, eller den dåliga stämning som kutiga ryggar, värkande händer och brist på det mesta skapade. Utan den starka ömhet som trots allt detta fanns där. Även ilskan, ja, den högtidlighet – och poetiska verkshöjd – med vilket diktjaget berättade om detta. Kontrasterna mellan det fula och det vackra, men också där det fula och det vackra överlappade. Och allt förtrollande som rörde sig utanför hemmet, de hemliga förbunden, trollen i skogen, systrarna fladdermössen, flygfisken, och någon som pratar inuti stammarna: »på de träd man minst anar/ liksom att snava på en stubbe mitt på en asfalterad gata«. Eller i dikten »Gossen i stenen«, han som med mjölktänder borrat sig in i stenen och gömt sig.

Inuti stenen hukade sig en glömd gosse

Ett förlorat barn bland alla glada söner

Rädd för knivar, sågar, vassa flaskor

Hans gömställe mitt i en sten

Ingen väntar sig små barn i stenar

de tror inte någon med mjölktänder kan borra sig in

genom de hårda väggarna bereda sig plats där ingen

plats finns

De vet inte

att när man är riktigt rädd

är varje sten porös som sand

För att inte tala om raden: »Inuti varje flicka bor en skog/ full av galna tjattrande papegojor« eller som i första halvan av kärleksdikten »Min kropp andas genom din hand«.

Min kropp andas genom din hand

eller är det din hand som tar min kropp till lungor

Du håller mig så liten 

inuti dina skyddande fingrars grepp

Jag tror jag är nyckelpiga

liten lysmask mot din hud

Jag vågar inte 

titta

inte sova

inte smeka tillbaka

kryper bara närmare

för att hud ska säga allt till hud

Det var sagotonen och det vackra språket, eller snarare det omsorgsfulla hanterandet av språket i hennes dikter och berättelser; det romantiskt högstämda i kontrast till den råa verklighet som trängde igenom. Och med vilken storslagenhet hon skrev om de samhällets olycksbarn som hon uppehöll sig vid. Hennes olika alter egon gav sig ständigt ut för att vittna om de lägst ansedda, de föraktade, de människor som av de välbeställda behandlas som avskräde. Med sina texter ville hon i en kristen anda återge dem deras värdighet, lyfta fram deras själar i ljuset. Hennes poesi och prosa strör magi i deras smuts, men också i hennes egen – kröner alla till drottningar.

Detta syns inte minst i den prosalyriska texten »Tiggerskan på Rue Saint-Denis«, som publiceras i detta nummer, där hennes motiv sammanstrålar och en identifikation med brist på fysiskt och mentalt hemmahörande gestaltas. I sitt behov att vara solidarisk med sjuka och missanpassade, men också för att kunna försörja sig, tog hon i sin ungdom på sig wallraffkläder och slängde sig in i en mängd olika yrkesroller. Det ledde också till att hon utsatte sig själv även oaktsamt i skumma situationer. Sådana erfarenheter gestaltas i den karakteristiskt absurda och makabra novellen »En mus i munnen«, som avslutar den del av detta nummer som vigts till Anne-Marie Berglunds författarskap. 

Hon kastade in kroppen, kan man säga, i sin vilja att skildra livet som det är, där inga författare vanligtvis rör sig: på mörka bakgator, bland ljusskygga individer eller bland hemlösa. Hon arbetade inte enbart i etablerade serviceyrken som sjukvårdsbiträde med nattvak på Karolinska sjukhuset eller som städare av burar med försöksdjur, hon var även nakenmodell hos fotografer och pryade på massageinstitut. Men den »hon« hon skriver om är inte Anne-Marie »själv« utan en annan Anne-Marie: »hon«. Ingen av dessa berättarjag hymlar med sina erfarenheter och funderingar utan låter sina tankar löpa rakt, fritt och osympatiskt.

Vad hon än berättade skrev Anne-Marie utifrån ett underifrånperspektiv, och upprördes ständigt över orättvisor. »Rännstensungen Berglund«, sa hon ibland om sig själv. Kanske var det en av anledningarna till att hon skrev om de människor som knappt syns i samhället, de som inte räknas. Anne-Marie framträdde på Medborgarplatsen med läsningar under Påskuppropet 2011, som gällde utförsäkringarna som Försäkringskassan genomförde. Även 2020 är Försäkringskassan en avslagsmaskin och a-kassan ger ingen trygghet. De pelare som den svenska välfärden vilar på håller på att falla, precis som Anne-Marie ständigt dröjde vid. 

Anne-Maries författarskap rör sig från dessa samhällets utstötta till den romantiska livsstil som hon fann i flanörskapet. »Hon var en av samtidslitteraturens få romantiker i den meningen att hon rörde sig i en besjälad värld, en värld där slumpen var satt ur spel och allting som inträffade bar på dolda samband och meningar«, som Kristoffer Leandoer skrev i en text vid hennes bortgång. 

Hon var fast rotad i vardagen, men också i drömmen om något annat, något bortom uppväxtvillkoren. Kanske var hon Sveriges första kvinnliga litterära flanör, vilket Leandoer också uppmärksammar då han skriver att hon tog »en traditionellt manlig karaktär, vagabonden som strävar fritt från äventyr till äventyr, säng till säng, och undersökte vad som hände när dennes frihet gavs kvinnliga förtecken«.

Det här är några av de saker som gör författarskapet mycket angeläget än idag. Men trots denna spännvidd, denna enorma experimentlusta, nådde Anne-Marie Berglund aldrig ut till breda läsarskaror. Däremot hade hon verkligt hängivna läsare, särskilt bland andra författare, och en inte oansenlig mängd fans och stalkers. Till en början tillskrevs hon också epitet som »erotikens prästinna« och »en charmfull slyna«. I numrets andra essä undersöker Anneli Jordahl, som under en tid har gått igenom pressklipp på Sigtunastiftelsen, receptionen av Berglund under framförallt 1970- och 80-talen.

Men erotiken i hennes tidiga skrivande var också något som många föll för, inte minst Eva Ström som i en av numrets essäer beskriver hur Anne-Marie i sin poesi »kunde skriva om erotik som en extatiskt frihetsbejakande upplevelse, ett oemotståndligt begär, och hon kunde också skriva om erotik med stor ömhet vilket är någonting mycket sällsyntare«. Ströms upplevelse av denna erotik skiljer sig från många manliga kritikers, vilka inte sällan fördömde Anne-Maries tidiga verk. 

Man vet inte vem en människa är förrän den levt färdigt sitt liv, sa Anne-Marie. Det var en utsaga som rörde något som låg långt fram i tiden, tyckte vi. Året var 1979 och vi hade nyligen lärt känna varandra. Nu sitter jag här i december 2020 med Anne-Maries brev, teckningar och många av hennes opublicerade texter, ihopsamlade från några av hennes vänner sedan den 6 mars 2020 då hon gick ur tiden. I numret återfinns bland annat ett brev till vännen Thomas Nydahl, som hon brevväxlande veckovis med under tjugofyra år. Vännen Ana Valdés berättar om minnen, bland annat från deras resor tillsammans. Andra har jag samtalat med, som den trogne vännen och finlandssvenske poeten Hans Boij och »lekkamraten« Karl-Johan Rahm.

Mindre känt är att Anne-Marie också var konstnär – målare och dockmakerska – vilket Jonas Ellerström, som kurerade hennes sista utställning, berättar om i en av numrets essäer: »Hennes teater«. Det var signifikativt för hennes skapande att hon valde det här namnet på utställningen istället för »Min teater«. Vi publicerar även fotografier av hennes partner sedan trettio år, fotografen Hideo Matsumoto.

Numret avslutas med en annan författare vars röst också kan beskrivas som unik, med lika mycket mod som hjärta: den fantastiska poeten Louise Glück. Vi är stolta över att kunna presentera nya översättningar av dikter av Glück, varav en kommer ur ett än så länge opublicerat verk. 

Det är sorgligt att tänka på att Anne-Marie Berglund inte gav ut någon bok under de sista femton åren. Hon hade svårt att lämna ifrån sig manus. Otur med förläggare, vilket hon skriver om i den opublicerade novellen »Dolmas«, där hon skildrar ett dråpligt möte med en förläggare:

Jag mötte Förläggaren på Hurtigs konditori, vi hade kommit överens om att träffas där för han förstod att jag blev knäsvag av att gå upp på Stora Förlaget.

Han hämtade kaffe åt mig och uppmuntrade mig med inlevelse att ta något till, ville jag inte ha en smörgås! Eller en bakelse! Jag tror att jag valde en biskvi till slut. Han hade läst mina lösa papper och jag insåg ju att det handlade om en refusering. 

Boken var inte på långt när färdig, men jag behövde uppmuntran, vägledning. Jag talade oavbrutet, jag betedde mig totalt okultiverat. 

[…]

Förläggaren var en vänlig själ. Det hade varit nyttigare för mig om han givit mig en örfil och sagt ta dina skitiga papper och försvinn! 

Han tyckte om några av novellerna, det kunde han inte låta bli att erkänna. Flera stycken! Men, att det hela blev problematiskt för att ibland skriver du hon och ibland jag. 

Gör jag?

Du måste välja pronomen. 

Pronomen?

Ja och genus. 

Genus?

Läsaren vill kunna identifiera sig. 

Anne-Marie var också en sådan trofast dotter. Efter mamma Ruts död 1999 tog hon hand om sin pappa Arne. Eller som hon uttryckte det i ett handskrivet brev till mig den 7 augusti 1999: 

Nu har jag rest av och an till Finland och fortsätter göra det. Pappa är alldeles ensam, och helt förtvivlad. Ibland får han skov av demens. Han lever ett helvete helt enkelt: och vad han än gjorde med mamma så har han dessa månader mer än väl fått genomlida sitt »straff«. Jag är så nedtyngd av dessa två människors olycka: de var alldeles fel personer för varann helt enkelt. Med mig är pappa både omtänksam och rolig att prata med. Ingen har någonsin lyssnat på honom, det är sorgligt. Först var jag mammas försvarsadvokat. Nu är jag hans. Men inte heller där hos »dem« kan jag arbeta. Senila människor kräver en ständig uppmärksamhet. Som barn, skulle jag tro, bara att utvecklingen istället blir en avveckling. Jag är helt slut när jag kommer därifrån. Nu måste jag försöka skaffa arbetsrum till hösten, för att komma ut ur det här rummet, där pappren dansar sin dödsdans. 

De brev som 2020 publicerades i Viveca Tallgrens bok Jag har blivit fånge i mina egna konstruktioner vittnar om en författare som ofta var osäker på sin förmåga, men som också kunde dra tillbaka manus i ren affekt. Därför ger vi nu ut ett helt nummer tillägnat Anne-Marie Berglund, ett författarskap som är betydande och som inte får glömmas bort. Att hon inte längre finns med oss innebär inte att hennes författarskap är över. Hennes utgivna verk fortsätter leva, men är numera omöjliga att införskaffa och dyrgripar på antikvariaten. Det finns även en okänd skatt i hennes kvarlåtenskap, tills vidare undanstoppad i en källare, med magiska titlar som Mörka maränger, Kvinnan som gick över Västerbron, Frusen stad och Supé i gryningen. 

Nu går ridån upp. Välkomna till Anne-Marie Berglunds teater!