Romanen måste ändra mitt liv

Liksom Nina Bouraoui längtar jag ibland efter en roman som aldrig tar slut. Hon längtar efter att få skriva den, jag längtar efter att få läsa den. I sin »Skrivdagbok«, som hon fört denna höst – exklusivt för 10TAL – skriver hon om arbetet med sin nya roman, och om hur mycket hon tycker om att tillhöra det som inte syns: fantasivärlden och poesins omvandling av verkligheten. Skrivandet är hennes territorium, genom litteraturen har hon lyckats hålla sig kvar i ett land som hon valt och som existerar för att hon byggt det, i tystnad och istadighet. Just så slår det mig förhåller det sig med min läsning. Den är mitt egna rum där jag uthålligt stannar kvar.

I detta nummer som bär titeln Ny prosa presenterar vi nyskrivna berättelser, romanutdrag och noveller av några av samtidens starkaste författare. I essäer diskuteras också romanens framtid och relevans i samtiden, hur romanen ska fortsätta vara intressant och engagera. Kritikern Björn Kohlström efterfrågar i sin essä »Våldsamt, väsentligt och visionärt« en visionär prosa. Han föreslår att författarna ska återinföra en genuin människogestaltning av samma slag som 1800-talets realistiska mästare skapade. »En gestaltning som går på djupet.« Men sedan måste författarna också ge sig i kast med de konflikter och motsättningar som vi lever med idag, inte enbart för att reproducera verkligheten utan för att skapa visioner om hur världen kan bli. Konsten är till för att utmana de etablerade tänkesätten, och den berättande prosan är ett idealiskt verktyg för att estetiskt och politiskt gripa an dessa frågor, skriver Kohlström. Han framhåller tre författare: Negar Naseh, Åsa Foster och Marie NDiaye som paradoxalt nog genom användandet av svårförklarliga och övernaturliga inslag skapar en realism om vart vi är på väg. En aktuell roman som idealiskt passar in i detta framkomliga litterära koncept är Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar med gestalten Tundraflickan som nedtecknat sina minnen från framtiden, där vår värld känns igen fast den blivit groteskt grym. En bok som tagit läsarna med storm, och kritiker har med rätta talat om Anyurus förtrollningsförmåga.

En av de största begränsningarna för romanen är idén om att den ska återge verkligheten, istället för att skapa den, hävdar Agneta Pleijel. Romanen kan vara allt, menar hon, och håller här både ett lovtal för romankonsten och ett finger i luften för dem som vill hindra dess framfart. »Romanen är den mest oförutsägbara av alla konstformer, och också den som mest oförbehållsamt kan förflytta oss i tid och rum. Romanen är poesi. Den är filosofi. Den är också musik, språkets musik.« »Frihet, fantasi, tilltal.«

Maria Bergom Larsson skriver i essän »Ferrantes förklädnader« om ett av de såväl mest gåtfulla som framgångsrika författarskapen inom kvalitetslitteraturen, Elena Ferrante, som publicerades första gången redan 1992 men som först 2016 kom ut på svenska med de första delarna av Neapelkvartetten och då skapade en förbluffande läsepidemi. Bergom Larsson utgår från de mindre kända romanerna som tillsammans bildar Kärlekstrilogin och som på ett nytt och förbehållslöst sätt utforskar olika aspekter av kvinnlig kärlek: L’amore molesto, 1992 (Plågsam kärlek), La figlia oscura, 2006 (Skuggan av en dotter) samt den av delarna som just kommit på svenska: Dagar av ensamhet, på italienska 2002 – skildringar som enligt Bergom Larsson omordnar fiktionens gränser.

Jenny Maria Nilsson presenterar i essän »Mörkret kallar« tre självbiografier. Det är en ny sorts prosa, ett slags livskrisprosa, då den i självbiografins form berättar om de mörkaste personliga erfarenheterna och hur man kan omförhandla sin olycka med hjälp av det sköna och det vilda. Nilsson menar att det i texterna manifesteras en genuin utvidgning av kvinnors möjliga utvägar.

Samanta Schweblin, en av Argentinas internationellt mest uppmärksammade författare som medverkar med novellen »Huvuden mot asfalt« översatt av Lina Wolff, skriver prosa med övernaturliga våldsamma inslag. Hennes skräckberättelser som vetter åt det fantastiska brukar allmänt föra tankarna till filmaren David Lynch. Hon skriver om ovanligheter i vardagen, en skräck som är realistisk. Inte horror utan terror som hon säger i intervjun av Rebecka Kärde.

Numret bjuder också på en nyskriven längre berättelse av Steve Sem-Sandberg, den ödesmättade »Jägarna i Armentières« som är inspirerad av Jakob Lenz komedi Die Soldaten från 1776, och ett utdrag ur Kristofer Folkhammars nya samtidsskildring under arbete Är det barnen, baby? med gaypappor som huvudpersoner. Den kinesiska författaren Yan Ge introduceras på svenska med novellen »Den vita hästen« – en realistisk prosa med surrealistiska, magiska detaljer, i översättning av Björn Kjellgren. Yan Ge berättar i en intervju av poeten Lan Xu att hon tror att det finns mer än en verklighet och att hon med sina texter vill påminna läsaren om det.

En kritisk röst mot romankonsten höjs också i numret av konstnären och poeten Karl Larsson. I ett samtal med konstkritikern Christine Antaya säger han att romanen som form är slipad och strömlinjeformad till att passa in i det kapitalistiska systemet. Medan poesin är en konstform »som lägger sig jämsides världens bulldozerframfart och arbetar med avstånd och snitt i det som framstår vara verklighetens väv«. De riktigt bra romanförfattarna är ju också poeter, även om de inte ger ut renodlade diktsamlingar. Ping Agneta Pleijel. Bouaroui som är prosaförfattare väljer att skriva poesins omvandling av verkligheten – när hon i sin skrivdagbok ska beskriva sitt arbete med att formulera världen omkring sig:

»4 oktober. Jag är en obducentförfattare. Jag har alltid velat beskriva det som inte syns, skinnets undersida, vävnadernas hemlighet, de innersta och privata angelägenheterna, och har skurit ut mina motiv med samma precision som en skalpell.«

Liksom den övriga skönlitteraturen vi presenterar i numret är det den sortens prosa som flyttar in i mig och tar aldrig slut. Romanen måste ändra mitt liv.

—
Madeleine Grive
Ledare ur 10TAL nr 27/28 Ny prosa, november 2017