Röster för en ny tid – Ledare av Madeleine Grive

Kärlekens och passionens gudinna, Eros, hälsar välkommen till 10TALs nummer: »Sydkorea – omstörtande litteratur och konst«! Kvinnan på omslaget, fotograferad av den i sitt hemland kända konstnären Park Youngssok, gestaltar en modern gudinna. Hon är klädd i traditionell koreansk dräkt, men i övrigt skiljer hon sig markant från de hävdvunna strikta kvinnliga idealen. Dräkten är i oordning, hennes hår är tovigt, bysten blottad, sminket smetigt, och hon skrattar utan förbehåll. Hon har något vilt över sig. Hon är fri.

Kanske kan vi se henne som en symbol för det nya Sydkorea som under de senaste decennierna genomgått omdanande sociala förändringar, som har sina rötter i landets starka aktivistiska historia. Sydkorea är en ung demokrati och sedan militärregimens upplösning 1987 har allt fler i landet, inte minst delar av den kvinnliga befolkningen, börjat ifrågasätta de traditionella idealens legitimitet. I 10TAL nr 33/34 har vi valt att fokusera på kvinnors röster inom sydkoreansk kultur, röster som nu höjs starkare än någonsin efter den våg av protester och avslöjanden som skakat landets patriarkala etablissemang. Numret, som är den första introduktionen på svenska av sydkoreansk samtidslitteratur, har vuxit fram under många års möten och samarbeten med sydkoreanska författare och konstnärer, efterforskningar och arbete, samt resor för att träffa kulturutövare i Seoul.

Kvinnan i det högteknologiskt moderna Sydkorea är alltjämt underordnad mannen. Kraven som den fortsatt rådande konfucianska samhällsstrukturen ställer på koreanska kvinnor brukar delas in i tre underkastelser: Som dotter lyder du din far, som hustru din man och som mor dina söner. Dessa villkor genomsyrar många av numrets texter och präglar också konsten.

Poeten och essäisten Kim Hyesoon, en av Sydkoreas största och viktigaste feministiska pionjärer, sätter tonen för numret med essän »Avfall och vålnader«. I en textkritisk omtolkning av legenden om den namnlösa och övergivna prinsessan dekonstruerar hon Koreas traditionella mytologier och föreställningsvärldar. Hon argumenterar för hur den kvinnliga poeten kan finna sin plats i rörelsen mellan gamla och nya världar, en plats som inte villkorats inom en patriarkal struktur. Mellan livet och döden. »När mitt namn störtar, när min identitet upplöses, bara då börjar poesins namnlösa plats framträda«, skriver hon.

Kim Hyesoons vilja att författa feministisk, grotesk – eller gurlesk – och ocensurerad poesi har tilldragit sig kritik från det litterära etablissemanget. Under en researchresa till Seoul 2017 träffar jag och författaren Zara Kjellner Kim Hyesoon på »The Restaurant«, som den heter, nära Gwanghwamun-torget. Hon är djupt skakad över de saker som hänt henne den senaste tiden. Kim har tilldelats det prestigefulla Gwangju-priset som delas ut i staden Gwangju, och nu har manliga poeter och kritiker protesterat mot vad de anser vara opassande poesi. De har missuppfattat poesisamlingen Jag är OK, Jag är gris! och menar att hon beskrivit offren i den fruktansvärda Gwangju-massakern, då militären mördade 606 protesterande studenter, som grisar. Hon har nu precis tackat nej till at ta emot priset och den ansenliga prissumman, berättar hon, efter att hon utsattes för allvarliga hot om repressalier om hon skulle komma till Gwangju och motta priset.

I juni i år åtnjöt Kim Hyesoon dock ett slags upprättelse, då hon fick ett stort internationellt erkännande när hon och översättaren och poeten Don Mee Choi tilldelades ett av poesivärldens förnämsta pris för diktsamlingen Autobiography of Death: The Griffin Poetry Prize.

I numret publicerar vi även översättningar av två av Kim Hyesoons mest kontroversiella och tankeväckande dikter: »Gris grisar ner sig« och »Sårskor«. Dessa följs av en essä signerad poeten och förläggaren Johannes Göransson, som introducerat mycket av den samtida sydkoreanska litteraturen i väst. I essän analyserar Göransson Kim Hyesoons poetik utifrån det nekropastorala perspektivet. Även Han Kangs författarskap uppehåller sig vid samhälleliga krav, gränsöverskridning och förvandling. I en essä om böckerna Levande och döda, Vegetarianen och Den vita boken undersöker författaren Aase Berg hur spökröster, äckel och metamorfosen tar sig uttryck i romanerna. Hon beskriver huvudpersonen i Vegetarianen som en »kväst kvinna som inte längre kan hålla tillbaka det rasande rovdjuret inom sig, och som försöker dämpa sin egen bestialitet med askes, självskadebeteende och tystnad. Och, efterhand, faktiskt också genom att omskapa sig själv«.

I 10TALs temanummer publiceras också Han Kangs poesi för första gången i svensk översättning. Den till synes subtila poetiska stilen rymmer den omisskännligt drömlika och våldsamma stil som läsare av Han Kangs romaner har lärt sig att känna igen.

I en av fyra konstnärsintroduktioner berättar Hyun-Jin Kwak om hur flickors kroppar löper samman med landskapet i projektet Girls In Uniform. Genom att leka med konstnärliga konventioner ger hon till synes passiva flickkroppar kollektiv makt i nogsamt komponerade, feministiska landskapsbilder.

Poeten Kim Haengsook uppehåller sig också vid kvinnliga erfarenheter. Hennes sublima poesi rör sig inifrån och ut, från hormonförändringar till känslan av en hand mot fönsterglaset. Genom surrealistiska bilder skapar hon utrymme för en egen identitet. Vi publicerar fyra av hennes dikter i svensk översättning.

I numret publiceras även poesi av ett flertal andra framstående sydkoreanska poeter: Park Joon, Ahn Sang-Hak och Sin Yong-Mok.

Allt fler kvinnor i Sydkorea väljer att inte gifta sig eller skaffa barn. Under den växande hashtagen #NoMarriage förespråkar unga koreanska kvinnor ett liv utan äktenskap, och menar att en gift kvinnas möjligheter är begränsade. Kraven som ställs på koreanska kvinnor är särskilt starka i fråga om familjebildning. I och med giftermålet förväntas kvinnorna ta hand om barnen och svärföräldrarna – men som singel kan man sätta sig själv i främsta rummet och satsa på en självförverkligande karriär. Under det senaste decenniet har andelen hushåll bestående av singelkvinnor ökat med nästan 50 %. När fler kvinnor väljer bort den traditionella familjen, går barnafödandet ner, och siffror visar det lägsta antalet någonsin – genomsnittet ligger på mindre än ett barn per kvinna, 0,98. Med en allt äldre befolkning är detta ett problem, och Sydkoreas regering propagerar för att kvinnor ska ingå äktenskap och skaffa barn. Men detta möts av kritik – feminister menar att regeringen borde fokusera på att förbättra arbetsvillkor och karriärmöjligheter för mödrar istället för att försöka backa tillbaka till en gammal ordning.

Detta syns i flera av numrets texter. Utdraget ur Cho Nam-Joos bästsäljande roman Kim Jiyoung, född 1982 handlar om ett ungt nygift par som diskuterar hur kvinnans möjligheter i livet påverkas av att falla till föga för släktens krav och skaffa barn. Alltmedan hela släkten väntar på »goda nyheter« bara några veckor efter bröllopet. »Beställ näringstillskott som hjälper henne bli gravid«, säger makens faster till svärmodern. »Jag kommer väl inte heller kunna leva som nu. Eftersom jag måste hem tidigt kommer jag ju inte kunna träffa kompisar lika ofta«, gnäller maken.

2017 igen. Tillsammans med Kim Hyesoon besöker vi Trunk Gallery som ägs av Park Youngsook, vars fotografikonst vi presenterar i numret. Park Youngsook är en innovatör inom sydkoreanskt fotografi, men också inom feministisk konst: I flera fotografiska projekt undersöker konstnären hur koreanska kvinnor inte bara uppfostras till att vara tysta och förlägna, men också hur de vantrivs i sin omgivning ­– som hemmafruar och mödrar. »Det finns ett våld i det koreanska hemmet«, berättar hon för mig och Zara Kjellner i galleriet. »Maten tar timmar att förbereda, allt arbete ligger på kvinnan, och eftersom måltiderna är rituella laddas maten med stor mening, allt måste vara perfekt«, menar Park.

Även andra texter i numret problematiserar barnafödande och familjerelationer. Eftersom abort har varit förbjudet i Sydkorea i 66 år har många ensamstående mödrar lämnat bort sina barn vid födseln. Maja Lee Langvad är född i Sydkorea, men kom som barn till Danmark via adoption. Idag är hon en uttalad kritiker mot adoptionsindustrin, en industri som även problematiseras av många sydkoreanska författare, och i detta nummer publicerar 10TAL nyskriven poesi som skildrar ett möte mellan Maja Lee Langvad och hennes biologiska familj, där parterna talar helt olika språk.

Även poeten Kim Yideum uppehåller sig i sin surrealistiska och provocerande poesi vid familjen, krav och kvinnlighet. Att skriva är för henne ett sätt överleva kvinnoförtrycket, berättar hon när jag och Alexander Svedberg träffar henne i Köpenhamn i maj 2019. I två längre dikter, »Byhoran« och »Riddar Blåskäggs sista hustru«, driver hon hejdlöst med den självrättfärdiga och hycklande synen på kvinnors beteende och kroppar som många i Sydkorea uttrycker.

Vi publicerar också två noveller och ett romanutdrag av välkända sydkoreanska prosaister. Kattdetektiver är ett vanligt populärkulturellt fenomen i Sydostasien. Det kan röra sig om katter som är detektiver, eller detektiver som letar reda på katter. I det här numret publicerar vi en novell som handlar om det senare temat. Författaren Kim Keum Hee har gjort sig känd för sina kvinnoporträtt, men i en av numrets noveller, »Hur man lär upp katter«, står den sydkoreanska vardagen, arbetsplatsen och en manlig kattdetektiv i fokus. Det är en intrikat och humoristisk historia om solidaritet, fördomar och sanningssökande.

Författaren Bae Suah skriver experimentell prosa som hämtar inspiration ur psykoanalys och från tyskspråkig litteratur. I novellen »Ugglan« introducerar hon ett opålitligt berättarjag vars återgivelser lämnar läsaren osäker på om det rör sig om dröm eller verklighet. »Dessvärre oxiderade drömmens mosaik omedelbart och föll i bitar när den snuddade vid medvetandets yta, och jag fick fylla tomrummen med min egen färg och mina egna porslinsbitar«, tänker jaget. I en faktisk eller inbillad jakt på två författare som jaget idoliserar tas läsaren på en drömlik färd genom städer som darrar i hettan och kryllar av människor.

Redan i inledningen till »Marats död«, ett utdrag ur romanen Jag har rätt att förstöra mig själv, av Kim Young-Ha, förstår man att något inte står rätt till. Huvudpersonen arbetar med att ta emot telefonsamtal från suicidala personer, men hans syfte är att driva dem till självmord. Kim har gjort sig känd för sina skildringar av urbana miljöer, ofta med våld och kriminalitet i fokus.

Koreakrigets våldsamma historia möter vi hos den amerikansk-koreanska poeten Don Mee Choi. Koreakriget kostade under 1950-talet miljoner människor livet. Konflikten är ett stort trauma hos koreanska släkter och i Chois diktsamling Knappt krig beskriver hon sin pappas upplevelser under kriget. Han var krigsfotograf, och i boken publiceras hans foton tillsammans med Don Mee Chois poesi. 10TAL presenterar ett urval av poesi och fotografi ur Knappt krig samt ur diktsamlingen Morgonnyheterna är spännande, där referenser till Koreakrigets fasor återges i en fiktiv brevväxling med poeten Emily Dickinson.

Arvet från Koreakriget, militärdiktaturen och andra nationella fasor låg till grund för de frustrationer som kulminerade i de sydkoreanska ljusdemonstrationerna 2016 och 2017. Frustrationerna nådde sin kulmen i samband med att färjan MV Sevol sjönk med över 300 personer, varav 250 skolbarn. Sydkoreas dåvarande president beskylldes för korruption, att hon hade låtit företag komma undan säkerhetskontroller, men också för regeringens och kustbevakningens långsamma reaktion på katastrofen. När Kim Hyesoon tog med mig och Zara Kjellner på en gallerirunda, bland annat för att se konstnären Jung Jungyeobs abstrakta målningar av demonstrationerna, berättade hon att demonstrationerna var den första gången hon upplevde gemenskap mellan sydkoreanska män och kvinnor. Det var första gången hon inte blev knuffad och puttad av män på ett förnedrande och aggressivt sätt på gator och torg. Nu var alla vänliga. Människor bar ljusgula kransar för att visa sitt stöd. Även jag fick en sådan krans, och jag bar den under flera år, ända tills den föll sönder.

Demonstrationerna förekommer som motiv i såväl Jung Jungyeobs som Fi Jae Lees konst. Båda konstnärerna avbildar aspekter av att leva som kvinna i det sydkoreanska samhället. Fi Jae Lee blandar mytologiska och feministiska motiv med traditionella och nyskapande tekniker. Jung Jungyeobs verk uppehåller sig vid kvinnors roll i samhället och hur de kan ta plats i den nya offentligheten.

Våra många resor, möten och samtal har fått oss att förstå att Sydkorea står inför en ljus, men även osäker, framtid. Som vi ser i Cho Nam-Joos romanutdrag ifrågasätter unga kvinnor de levnadsmönster som tidigare tagits för självklara, en utveckling som faller tillbaka på feministiska förelöpare som Kim Hyesoon och Park Youngsook. Syftet med 10TALs temanummer om Sydkorea är att belysa de aktivistiska röster som varit ovärderliga för hur en ny generation sydkoreaner ser på kvinnans roll i samhället, men också att lyfta fram yngre författare och konstnärer som nu är friare att utforska andra sorters ämnen. Som Kim Hyesoon skriver: »I det kvinnliga mörkret tar min dikt, en kvinnas dikt, sin början.« Och i det nya Sydkorea har det bara börjat.