~

Magisk stämning när 20TAL och Dramaten bjöd in den nyskapande samtidslyriken till teaterscenen, för tre konstnärligt utmanande dagar med  poetiska röster från olika delar av världen! Dikt mötte musik och performanceakter i unika och experimentella föreställningar där poeter, skådespelare, kompositörer och översättare tolkade festivalens tema: »Tiden ropar!«

~

Madeleine Grive inviger festivalen. Fotograf Leonard Stenberg.

Scenografi Erika Sjödin. Fotograf Leonard Stenberg.

~

Jag måste kliva

över den mörka tröskeln.

En sal.

Det vita dokumentet lyser.

Med många skuggor som rör sig.

Alla vill underteckna det.

Tills ljuset hann upp mig

Och vek ihop tiden.

~

År 1997 invigdes Stockholms Internationella Poesifestival på Elverket/Dramaten med den här då nyskrivna dikten, »Namnteckningar«, av Tomas Tranströmer. Den framfördes av Krister Henriksson medan Tomas Tranströmer tände ett ljus för festivalen och Fläskkvartetten spelade.

I december 2022 var tiden inne för att fira 25-årsjubileum och festivalens grundare tillika konstnärliga ledare, Madeleine Grive, öppnade föreställningarna med att framföra Tranströmers dikt. Den slog an tonen innan hon därefter presenterade festivalens tema, »Tiden ropar!«, vars ord är hämtade ur en dikt av en annan svensk poet: Harry Martinsons »Väckarklockan«.
»Tiden ropar och nu upplever nog många av oss att tidens rop skallar högre än på mycket länge – i vårt nu med politiska kriser, klimatförändringar och krig. Poesin låter oss i ännu högre grad än någon annan uttrycksform bryta ner normer kring hur vi tar till oss existensen. Den kan bli bärare av komplexa frågor och hjälpa oss att se saker med nya ögon«, sa Madeleine Grive.

Sara Parkman. Fotograf Leonard Stenberg.

Violinisten, sångaren och kompositören Sara Parkman sjöng och spelade, i duo med musikern Hampus Norén, sin högstämda andliga pop, med texter inspirerade av gudomliga uppenbarelser, uråldrig folktro och döden.

Parkman och Norén spelade i flera akter under kvällen.

Sara Parkman och Hampus Norén spelar. Fotograf Leonard Stenberg.

Festivalens invigningspoet var Kim Hyesoon (Sydkorea) som gav salongen gåshud när hon läste sin schamanistiska och extatiskt rituella dödspoesi ur diktsamlingen Autobiografi av död, tillsammans med skådespelaren Stina Ekblad (svensk översättning av Jennifer Hayashida och Andjeas Ejiksson).

Kim Hyesoon. Fotograf Leonard Stenberg.

Kim Hyesoon och Stina Ekblad. Fotograf Leonard Stenberg.

Owl Woman (Ida Lod) förstärkte det mystiska anslaget när hon gjorde en smygande entré som exploderade i trollbindande, kroppsliga och musikaliska besvärjelser.

Owl Woman. Fotograf Leonard Stenberg.

En dold Owl Woman. Fotograf Leonard Stenberg.

»Att vara en gåta / Att aldrig låta sig överlämnas«, skriver Ingela Strandberg i Nattmannen. Hon läste dikter rotade i existensens gåtfullhet, människoskap, natur, död – och allt som ligger mellan och bortom sådana begrepp.

Ingela Strandberg. Fotograf Leonard Stenberg.

» I dessa tider av katastrofer och krig blir min tilltro till dikten än starkare, inte för att dikten kan stå i vägen för katastroferna, men för att den är ett fortsatt försök att bjuda motstånd.«

Så presenterar sig festivalens debutantpoet Sorin Masifi, som hösten 2022 kom ut med boken Staten Systrarna Dikten, där poesin genomkorsar och belyser de komplexa skikt som präglat hennes liv: Kurdistan, familjen, kriget, diktandet, exilen.

Sorin Masifi. Fotograf Leonard Stenberg.

Hampus Norén och Sara Parkman. Fotograf Leonard Stenberg.

År 2022 skulle författaren Mare Kandre ha fyllt 60 år.

Mare Kandre-priset har sedan 2006 delats ut under Stockholms Internationella Poesifestival, i samarbete med Kandres familj. Priset går till en författare som skriver i Mare Kandres anda.

Årets pristagare var författaren Andrea Lundgren, som under sitt tal berättade att Mare Kandre är en av de författare som har påverkat henne mest, och att det därför betydde väldigt mycket att få det här priset.

Madeleine Grive och Andrea Lundgren. Fotograf Leonard Stenberg.

Fotograf Leonard Stenberg.

Kateryna Kalytko tillhör Ukrainas viktigaste poeter. Hemma arbetar Kalytko dagligen aktivt för att stödja armén och hjälpa nödställda, men hon reste till Stockholm där hon framförde dikter tillsammans med skådespelaren Elin Klinga. Poesin översattes till svenska av Susanna Witt.

Kateryna Kalytko. Fotograf Leonard Stenberg.

Elin Klinga. Fotograf Leonard Stenberg.

Poeten Fiston Mwanza Mujila framförde tillsammans med jazzmusikerna Per Texas Johansson och Petter Eldh ett bejublat lyrikperformance som hämtat kraft i kongolesisk tradition. Inspirationen kommer från kongolesisk rumba och sydafrikansk jazz och vävs samman med postkolonial kritik, vilket ger upphov till en alldeles unik poetisk stämma.

Fiston Mwanza Mujila. Fotograf Leonard Stenberg.

Fotograf Leonard Stenberg.

Fotograf Leonard Stenberg.

Festivalen fortsatte under lördagen den 3 december med seminarier och kvällsföreställning.

På dagen anordnades två samtal om högaktuella teman och frågor inom poesin, mellan inbjudna poeter, svenska författare och översättare.

Kim Hyesoon, Christian Park och Don Mee Choi. Fotograf Anna Drvnik.

Fotograf Anna Drvnik.

Jenny Tunedal, Andjeas Ejiksson och Jennifer Hayashida. Fotograf Anna Drvnik.

Kim Hyesoon samtalade om boken Autobiografi av död med sina översättare till svenska och engelska: Andjeas Ejiksson, Jennifer Hayashida och Don Mee Choi. Författaren Jenny Tunedal ledde diskussionen, som framför allt handlade om de möjligheter och problem som uppstår i översättningen av en kulturellt djupt rotad poetisk röst till nya språkområden. Översättarna talade om erfarenheten att förhålla sig till krav på purism inom översättning och att låta sina egna brustna relationer till modersmålen ge upphov till en personligt präglad idiosynkrasi i tolkningarna.

Jenny Aschenbrenner i samtal med Sjón, Halyna Kruk, Fiston Mwanza Mujila, Juliane Rui. Fotograf Anna Drvnik.

»Tiden ropar!« , som var mottot för årets festival, var även temat för lördagens andra samtal. Sjón (Island), Halyna Kruk (Ukraina), Fiston Mwanza Mujila (Kongo/Österrike) och Juliane Rui (Norge) möttes i ett passionerat scensamtal som modererades av kritikern Jenny Aschenbrenner. Samtalet kom att kretsa kring vilken betydelse poesin fortfarande har i dag, vilket fick Sjón att utropa att poesin är den främsta uttrycksformen som människan har skapat, eftersom det är den form som, vid sidan av diktens särskilda ärende, bäst kan föra oss samman i en gemensam mänsklig erfarenhet och känsla. Halyna Kruk talade om hur poesi kan skrivas på ett sätt som får människor att känna empati med upplevelsen av krigets fasor. Fiston Mwanza Mujila berättade om vikten av att genom poesin skildra förhållanden och upplevelser på ett sätt som utmanar en dominerande, global historieskrivning som definieras av västerländsk tradition. Juliane Ruis berättade om hur hennes diktning utgår från känslan av att vara ett med platsen och den ekologi som hon lever i, och hur hennes upplevelse påverkas av globala och lokala klimatförändringar.

Fotograf Anna Drvnik.

Fotograf Anna Drvnik.

Madeleine Grive presenterade Sjón, som öppnade lördagskvällens program. Poeten läste tillsammans med skådespelaren Christoffer Svensson.
Sjón läste om stjärnbilder, snörök, en fjortontusen år gammal kvinna, hennes tiotusenåriga make samt solen och månen som släppte lös trolldomar.

Madeleine Grive. Fotograf Anna Drvnik.

Sjón. Fotograf Anna Drvnik.

Den amerikansk-svenske poeten Johannes Göransson läste ur sin snart Sverigeaktuella diktsamling, Sommar, tillsammans med översättaren Helena Boberg. Han skriver en lyrisk diktning där engelskan förvanskas av svenskan. Boken innehåller sorgesånger till hans döda dotter Arachne, samt meditationer över det avfall som framställs av kapitalismen och förtvivlade försök att förstå den skuld och renhet som alstras av att leva och dikta.

Johannes Göransson. Fotograf Anna Drvnik.

Minnen av krig och fråntaget språk utgör grunden i Don Mee Chois genreöverskridande diktsamling Knappt krig. Hennes diktning samsas i boken med pappans krigsfotografier, brev från barn som förlorat sina föräldrar under Koreakriget och översättningsteori. Krigsbilderna projicerades på scen, under en andlös läsakt tillsammans med skådespelaren Bianca Cruzeiro (svensk översättning av Jennifer Hayashida och Andjeas Ejiksson).

Don Mee Choi. Fotograf Anna Drvnik.

Bianca Cruzeiro. Fotograf Anna Drvnik.

Fotograf Anna Drvnik.

Musikern Katharina Nuttall spelade två akter med låtar ur sitt nyutkomna album, The Garden – inspirerat av poeter som John Keats och Baudelaire. Tidigare samma dag hade hon fått en recension av Jan Gradvall i Dagens Industri som skrev: »Suggestivt på toppnivå, The Garden håller yppersta internationella klass. Malande och suggestiv musik som för tankarna till Spacemen 3 och Velvet Underground.«

Katharina Nuttall med band. Fotograf Anna Drvnik.

Katharina Nuttall. Fotograf Anna Drvnik.

Ann Jäderlund prövar i sin diktning ord, satser och strofer mot varandra, och synliggör hur ett jag kan känna sig främmande inför språkets konventioner. Under festivalen läste hon ur Djupa kärlek ingen, som liksom all hennes poesi rymmer den smärta men också de möjligheter som kommer av försök att känna sig fram genom vad ord kan betyda och föreställa.

Anna Jäderlund. Fotograf Anna Drvnik.

Poeten Juliane Rui framförde, tillsammans med skådespelaren Joel Valois, intim och tonkänslig ekopoesi ur samlingen Snurra min äng, tolkad till svenska av John Swedenmark, där ett diktjag rör sig genom landskapet utan att känna ett avstånd, och tilldelar både världens minsta och största invånare annorlunda proportioner.

Juliane Rui och Joel Valois. Fotograf Anna Drvnik.

I presentationen av poeten Halyna Kruk berättade Madeleine Grive om hur Kruk, när de satt tillsammans på Dramatens personalrestaurang med utsikt över ett upplyst Stockholm, med tårar i ögonen berättade hur hon hade rest genom ett mörkt Ukraina och nästan glömt hur en stad i ljus såg ut. Kruk, en av Ukrainas mest betydande poetiska röster, som medverkat på Stockholms Internationella Poesifestival ett flertal gånger sedan 2005, framförde gripande poesi om kriget, tolkad till svenska av Susanna Witt, tillsammans med skådespelaren Rebecka Hemse.

Halyna Kruk. Fotograf Anna Drvnik.

Halyna Kruk och Rebecka Hemse. Fotograf Anna Drvnik.

Tack till Kulturrådet, Region Stockholm, Stockholms stad, Svenska Akademien, LTI Korea, Svensk-isländska samarbetsfonden, Clara Lachmanns fond, Letterstedtska föreningen och Icelandic Literature Center för stöd till Stockholms Internationella Poesifestival 2022.