av Sven-Eric Liedman
Med vår tids nya etiska utmaningar som kommer med sociala medier och digital nyhetsförmedling – inte minst i fråga om »alternativa fakta« – är det hög tid att analysera den digitala revolutionen i ljuset av upplysningstraditionen. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman sätter in våra samtida trosföreställningar i ett trehundraårigt perspektiv. Essän publicerades i 10TAL #26.
Vad tror alla på i dag, från Jimmie Åkesson till Gudrun Schyman, från IS-krigare till KKK-medlemmar?
Svaret är enkelt: apparater och maskiner. De betvivlar inte att flygplan, rätt skötta och med sakkunnig personal, kan ta dem från stad A till stad B. De litar blint på att deras mobiltelefoner av det smarta slaget fungerar i sina otaliga funktioner intill den dag de går sönder av orsaker som en expert kan upplysa dem om.
Mer sällan tänker de på den enorma fond av matematisk, naturvetenskaplig och teknisk kunskap som gör dessa sällsamma mojänger möjliga. Kunskapen bekräftas varje gång maskinerna och apparaterna levererar vad de ska. Men det ter sig så självklart att man inte behöver orda om det.
Det finns andra, lika avancerade, lika precisa kunskapsbyggnader som många människor känner sig fria att betvivla. Den biologiska evolutionen är ett exempel. Varje nytt fossil som man hittar och varje nytt DNA som man analyserar bekräftar grundantagandena i teorin. Livet har utvecklats på jorden under flera miljarder år. Människan är en senkomling, knappast äldre än 200 000 år.
Men många drar sig inte för att säga att det »bara är en teori bland andra«. Den andra »teorin« som de då har i åtanke är Gamla Testamentets berättelse om hur Gud skapade världen på sex dagar och vilade på den sjunde. Kort sagt, en vacker gammal historia bland otaliga andra av liknande slag, utan uns av bekräftelse i verkligheten.
De lite mer sofistikerade av samma inriktning accepterar evolutionen men menar att den vittnar om att en gudomlig makt har lett den. Till stöd för sin uppfattning hopar de märkligt komplexa biologiska fenomen – till exempel hur blod koagulerar – som enligt dem inte kan ha utvecklats på ett slumpmässigt sätt.
USA:s tidigare president, George W. Bush, var en ivrig anhängare av denna lätt bisarra föreställning om »intelligent design« som professionella biologer lätt visar ohållbarheten i. Vad den nuvarande amerikanske presidenten tänker i saken vet väl knappt ens han själv.
I en annan stor, betydligt mer ödesdiger fråga har han däremot en mycket bestämd mening: klimatet. Han tillhör dem som förnekar eller åtminstone starkt ifrågasätter att människans verksamhet skulle ha någon avgörande betydelse för de temperaturhöjningar som konstaterats under de senaste årtiondena.
En överväldigande skara experter kan utifrån ett stort, sammanhängande teoribygge beräkna hur den mänskliga påverkan har gått till och kommer att fortgå om inte något drastiskt förändras. Men Donald Trump och hans likar låter sig inte övertygas.
I denna vägran ligger en stor portion egenintresse. Kol, olja och naturgas är avgörande för Trumps planer på nya jobb som ska göra USA »great again«. I dessa eländiga fossila bränslen finns fortfarande mycket pengar att tjäna. Ekologin säger ett, men ekonomin – närmare bestämt den kortsiktiga ekonomin – ett annat.
För tjugo år sen, år 1997, gav jag ut en bok som heter I skuggan av framtiden: Modernitetens idéhistoria. Det som slår mig när jag nu bläddrar i den är hur mycket som förändrats sedan 1997. Redan i inledningen (s. 28) skriver jag att »den opinionsbildning där vanliga människor kan komma till tals kan komma att utplånas av massmedier som är mindre intresserade av intelligenta samtal än av sensationer och annonsörernas gunst«.
Ja, så såg det ut 1997. Den traditionella pressen var hotad, public service var utsatt för ett hårt tryck från kommersiella kanaler. Internet befann sig i snabb utveckling men var fortfarande ett gigantiskt uppslagsverk där man kunde få informationer om stort och smått, alltifrån teorier om universums utveckling till bostadsrättsföreningens årsmötesprotokoll.
Skillnaderna mellan då och nu kan sammanfattas i tre ord: de sociala medierna.
I dag är det svårt att komma ihåg hur nya de sociala medierna är. Visst fanns det en förhistoria redan då. Kring 1990 var faxen modernitetens främsta härold för oss. Jag minns hur jag per fax inbjöd den store filosofen Immanuel Wallerstein till ett symposium. Efter fem minuter ringde han från sitt universitet i New York och tackade ja. För mig var det som ett underverk. Nu – ack så trivialt. E-posten har kommit i stället och effektivare knutit samman människor och kontinenter.
Men fax och e-post skiljer sig inte i grunden från vanlig gammaldags post. Det radikalt nya kommer efter årtusendeskiftet. Mark Zuckerberg grundade Facebook 2004. I dag finns det enligt uppgift mer än 1,4 miljarder användare. Twitter är några år yngre och kanske tredjedelen så stort. Men de 140 tecknen lockar inte minst journalister och nu också politiker. Donald Trump är twitterpresidenten, och vi är många miljoner som följer hans utspel morgon efter morgon.
Vid sidan om Facebook och Twitter finns också Instagram, Youtube och mycket annat. De sociala medierna genomsyrar våra liv. Vi »följer«, vi har »vänner«; vi befinner oss ständigt i ett väldigt flöde där stort blandas med smått, personligt med opersonligt, hat och förtal med små ord av kärlek.
Mina tidstypiska farhågor 1997 ter sig i dag helt urtida. Alla kan numera komma till tals. Riskerna är andra: hot och hat, unga människor som utsätter sig för faror, filterbubblor inom vilka allt och alla bekräftar det man själv anser, och nu senast gigantiska nätattacker som snedvrider opinioner och hotar att leda till ödesdigra valresultat.
Däremot vill jag hävda att min distinktion mellan hård och mjuk upplysning fortfarande håller streck. Den moderna administrationen håller oss i ett hårdare grepp än någonsin; med New Public Management har den nått nya höjder. Ekonomin fortsätter att tillväxa men också gapet mellan rika och fattiga, den naturvetenskapliga forskningen driver kunskapen allt längre, och tekniken gör så mycket av det som nyss var omöjligt möjligt.
Kort sagt, den hårda upplysningen kastar sitt ljus över världen och kommer att göra det så länge ekonomi, forskning och teknologi (med stöd i administrativa rutiner) utgör en makttriangel.
Den mjuka upplysningen, däremot, befinner sig i ett än mer prekärt läge än för tjugo år sen. Många kallade på den tiden Ryssland en demokrati; i dag skulle knappast någon göra det trots att de allmänna valen finns kvar. Ungern, Polen, Turkiet har genomgått en skrämmande utveckling, och USA har fått en bisarr president. Högerpopulister som inte sällan avslöjar sig som ett slags modernare fascister eller rentav nazister skördar framgångar på många håll i världen.
Bakom denna utveckling ligger ett stigande missnöje som har sin förklaring i den växande klyftan mellan dem som har pengar, jobb och tillgång till det nutida livets alla möjligheter och dem som är utestängda från det mesta. Men missnöjet riktar sig inte mot den ekonomiska ordningens väktare och gullgossar utan mot flyktingar och andra som inte anses höra hemma i landet. Diverse eliter utpekas i samma andetag som skyldiga till eländet, framför allt journalister men också kulturfolk i allmänhet och forskare.
Ett universum av alternativa sanningar tar form.
Etiken och rätten påverkas också. Vad som är tillåtet för vissa är det inte för andra. Vissa människor är misstänkliggjorda på förhand, andra går a priori fria. Fru Justitia är inte blind.
Och konsten, ja kulturen sådan den gestaltat sig under moderniteten sitter trångt. Tongivande ekonomer och politiker hävdar att den bör bära sina kostnader själv, utan offentligt stöd. Kort sagt, den ska klara sig på egen hand på en marknad där miljarder pumpas in för förströelse, kulturens motsvarighet till skräpmat.
Skolan är inte längre en institution som kan utjämna klasskillnader utan driver tvärtom på dem: fina skolor för de välsituerade, fattiga problemskolor för dem som redan befinner sig i marginalen.
Göran Therborn har rätt när han säger att Sverige har ett integrationsproblem: överklassen. Den håller sig för sig själv. Den vill inte dela något med andra. Den isolerar sig i sina bostadsreservat. Barnen ska inte riskera att dela skola med underklassen. Men inställningen till skola och kunskap är speciell. Den nya överklassen ger inte ens sken av bildningssträvan. Det gymnasium där barnen till gräddan av eliten går, Viktor Rydbergsgymnasiet i Djursholm, har en ordförande, Bertil Hult, som skryter med att han inte läst en enda bok efter skolan. Det har gått många år sedan Ernst Thiel satsade pengar på ny konst och unga författare. Inte heller den vagt positiva inställningen till humaniora från 70- och 80-talen finns kvar.
Skolan har först och främst blivit ett prov- och betygsmaskineri där unga människor ska sållas fram till makt och inflytande och andra hänvisas till ett påvrare liv. Kunskapen blir enbart instrumentell.
***
Ett viktigt tema i I skuggan av framtiden var Max Webers Entzauberung, »avförtrollning« (den direkta svenska översättningen är ful; jag använder hellre den vackrare omskrivningen »förlorad trolldomsglans«). Weber använder begreppet i en strängare mening än vi vanligtvis är medvetna om. Den gäller sociala handlingars legitimitet. Man kan motivera det man göra på två sätt, det ena magiskt, det andra rationellt. Den magiska innebär att man undviker vissa typer av handlingar därför att de leder till otur eller rentav förbannelse, och på samma sätt ska man utföra andra handlingar därför att det ger tur eller rentav lycka. I den rationella motiveringen, däremot, pekar man på beräkningsbara konsekvenser. Medan man i ena fallet förlitar sig på makter som man bara kan blidka genom diverse riter, har man i det andra en kalkyl där i princip ingenting ska vara okänt.
Under de senaste århundradena har rationaliteten vunnit över magin på område efter område. Naturvetenskap och teknik fungerar som de ska enbart om varje steg vägleds av sunda beräkningar. Stora samhällsbeslut underbyggs med mängder av statistik och expertord om de sannolika konsekvenserna av det ena eller andra beslutet. Inom näringslivet råder samma strikta disciplin.
Ofta kommer rationaliteten i konflikt med det sunda förnuftet. Vad som är rational är inte alltid reasonable. Skogsbolagens väldiga kalhyggen är säkert i (kortsiktig) ekonomisk mening rationella. Men det finns starka argument emot: miljöer ödeläggs, skönhetsvärden går förlorade, fåglar och insekter dödas eller blir hemlösa, man går miste om trädens förmåga att binda koldioxid, stormar blir mer förhärjande för de träd som inte huggits ner. Dessa skäl är av olika slag. Skönhetsvärdena är mjuka. Det finns inget meningsfullt sätt att i siffror bedöma deras storlek eller betydelse. Omsorgen om djurlivet kan motiveras både med hårda och mjuka värden. »Låt dem få leva, de är ju så sköna«, skriver Taube. Men balansen i ekosystemet är också viktig för jordens fortlevnad.
Andra skäl är lika rent rationella som skälen att göra kalhyggen. Den ökande risken för stormar runtom kalhyggen är ett sådant, trädens förmåga att binda koldioxid ett annat. Det som är kortsiktigt rationellt kan vara förhärjande på längre sikt. Kalkyler kan strida mot andra kalkyler. I själva verket är denna konflikt en av samtidens stora ödesfrågor.
Det intressanta är att konflikten själv inte kan lösas med rationella medel. Så snart man ska välja mellan olika mål måste den mjuka upplysningens dimensioner komma in: etiska, politiska, estetiska. Ofta förbiser man denna avgörande komplikation och låter den ena rationaliteten brytas mot den andra i hopp om att komma fram till något lika rationellt resultat. Men man kommer ingen vart så länge man inte erkänner att det är andra typer av resonemang som måste till. En av vår tids stora ödesfrågor, motsättningen mellan ekologin (miljön, i dag i synnerhet klimatet) och ekonomin (vinst, men också allas förmåga att skaffa sig ett livsuppehälle), kan bara lösas om man ställer olika värden mot varandra och inte stannar vid de oförenliga målen. Värdena kan vara av många olika slag: jämlikhet och jämställdhet kontra prestationer, gemenskap kontra individuella val, vår egen välfärd kontra barnbarnens, en konfliktfriare värld, en värld rik på upplevelsemöjligheter – ja, värdena är av många olika slag, men de måste alltid finnas med i räkningen.
Det förefaller mig som om vår oförmåga att hantera dessa komplikationer, ja över huvud att fullt ut erkänna dem är en avgörande anledning till många av de stora svårigheter som vi nu står inför. Oförmågan kan inte bara skyllas på politiker eller på experter utan det är allas våra tillkortakommanden. Rationalitetens triumfer – som innebär att vi som lever i gynnade delar av världen kan leva längre, friskare, innehållsrikare liv än våra anmödrar och anfäder – har samtidigt gjort oss förvirrade, ja hemlösa i en tillvaro så full av möjligheter men också av till synes olösliga konflikter mellan kortsiktigt och långsiktigt, mitt eget och vårt gemensamma väl.
Detta är, vill jag hävda, en huvudanledning till den märkliga politiska utveckling som kännetecknat det senaste årtiondet. Förändringen är så välbekant och på allas läppar att det räcker att sammanfatta den med några namn: Putin, Orbán, Kaczyński, Erdoğan, Ben Johnson, Trump. De utnyttjar alla samtidens vilsenhet till sin egen och sina närmaste anhängares fördel. De blir alla mäktigare och rikare, samtidigt som de grupper som lyfter fram dem i allmänna val – de vars jobb hotas eller redan försvunnit, de som finner att det mesta i deras liv håller på att bli sämre – tvärtom får det ännu eländigare.
Den indiske författaren Pankaj Mishra har skrivit en tänkvärd bok som heter The Age of Anger, 2017. Den innehåller en fin samtidsanalys, vid sidan av en rejäl portion dålig (men konventionell) idéhistoria. Inte minst vidgar den perspektivet. Vi ser att utvecklingen är global. Indien är ett extremt tydligt exempel med Narendra Modis hindunationalister, men motsvarande processer pågår i Iran, i Japan, i Kina, ja i princip överallt.
Överallt utpekas fiender, yttre men framför allt inre som den främsta orsaken till problemen. Syndabockarna är alltifrån Modis Indien till Jimmie Åkessons Sverige muslimerna; i Iran är det sunnimuslimer, i Saudiarabien shiamuslimer. Därtill kommer grupper som anses avvikande från traditionella normer, liksom en rad utpekade eliter, vilket inte hindrar de missnöjda från att välja representanter för någon av dessa eliter, vanligen den ekonomiska, till sina frälsare undan olyckorna.
Det egendomliga är att en politik som slår vakt om det nationella, det lokala, »folket«, »den folkliga kulturen« och annat liknande, på de flesta håll kombineras med en extrem ekonomisk rationalitet. Man brukar säga att den dominerande politiken i dag är nyliberal, men beteckningen är alltför smal; den leder ensidigt tankarna till den ekonomiska teori som Friedrich Hayek, Milton Friedman och Gary S. Becker utvecklade. Det är sannolikt bättre att med den franske ekonomen Thomas Piketty tala om den anglosaxiska ekonomisk-politiska revolutionen kring 1980. Det var då Margaret Thatcher och Ronald Reagan kom till makten och med sina inbördes något olika ekonomiska program omvandlade hela den globala scenen. Det är talande att det gediget socialdemokratiska Sverige följde efter under 80-talet och att regeringen Bildt (1991–94) på vissa områden – skolan, vården, omsorgen – gick längre än någon annan regering (med undantag för diktaturen i Chile).
Denna ekonomiska politik, som skapar ett gigantiskt finanskapital och som gynnar en allt mindre och allt mer svindlande rik ekonomisk elit, dominerar fortfarande världsscenen. Men vi vet inte hur det går om Trump och hans likar börjar införa de tullar och andra handelshinder som de utlovat. Då kan mycket förändras.
Min bok I skuggan av framtiden innehåller ett kapitel om återförtrollning. Min tes är denna: på den hårda upplysningens område, framför allt inom den tillämpade naturvetenskapen och tekniken, kan man tala om en förtrollning även i moderniteten. Man handlar i trygg förvissning om att det vars konsekvenser ännu inte kan överblickas en gång kommer att visa sig lyckbringande. Om så inte skulle bli fallet, kommer den framtida kunskapen finna botemedel. Garantin finner man i själva de oavlåtliga framstegen.
I många fall har optimismen visar sig ödesdiger. På 1940-talet introducerades DDT, ett insektsbekämpningsmedel som skulle lösa alla problem som hade med skadedjur att göra. Särskilt i tropiska trakter skulle det innebära en enorm vinst för ekonomi och hälsa. Effekterna visade sig på sikt katastrofala, något som Rachel Carson visade i sin bok Tyst vår, 1962. Carsons tes slog efter hand igenom, trots ett intensivt motstånd från företag och även från många kemister.
Miljön är väl över huvud det område där förvissningen om framtida kunskapsvinster visat sig mest problematisk. Kemikalier vars effekter ännu är omöjliga att överblicka har kastats ut på marknaden, och först i efterhand har regleringarna och förbuden kommit. Fossila bränslen har använts utan gräns, från början i tron att de bara skulle bringa lycka i världen och efter hand i förhoppningen att skadeverkningarna skulle kunna begränsas genom framtida tekniska genombrott. Numera ställs hoppet till de förnybara energikällorna. Ja, jag tillhör själv dem som där skymtar nya stora möjligheter, framför allt genom solenergin.
Vi har alla på olika sätt varit del av denna speciella förtrollning som också inneburit övertygelsen att datorerna ska bli allt kraftfullare och mobilerna allt smartare i en framtid som väntar runt hörnet.
Men har inte just denna trolldomsglans blivit mattare sedan 1997? Då kunde människor fortfarande tveka om de skulle köpa en ny PC eller Mac redan samma år eller om de skulle vänta till nästa, när maskinen säkert skulle bli så mycket kraftfullare. I dag har datorer en sådan kapacitet att den räcker för alla privata behov, och mobilerna kan uträtta så mycket att den vanliga fantasin inte räcker till för att upptäcka vad som ännu saknas.
Ett tillstånd av mättnad är inte en miljö för förundran.
***
Med de sociala medierna har ordet »förtrollning« fått en ny biton. Trollen är de som i skydd av anonymitet hotar och hatar människor – i synnerhet kvinnor – som i trollens ögon har förhatliga åsikter. Egentligen är ordet »troll« i sammanhanget en lustig innovation. Ursprungligen talade man om »trål«, engelskans trawl, om ett sätt att söka igenom väldiga mängder meddelanden och bilder på nätet för att finna något att göra skandal av, förhåna eller spotta på. Men just denna verksamhet tycktes passa riktigt ondskefulla troll från sagornas värld. Trålen blev troll.
Men numera uppträder trollen också helt öppet i offentligheten. Vad är Donald Trump annat än ett twittertroll? En värld av alternativa fakta och »postsanningar« växer fram. Miljontals människor förförs av dem. Livet förefaller dem lättare att uthärda i en värld där allt vänts upp och ner, som i den medeltida karnevalen.
Det är en återförtrollning av ett djupt obehagligt slag. Hoppet står till det kraftiga motstånd som nu mobiliserats, helt i den mjuka upplysningens anda. Demonstrationer avlöser varandra, seriösa tidningar och eterkanaler gendriver de alternativa medier som sprider sina osanningar och fördomar, och många politiker som längre slumrat i sina kraftlösa kommittéer vaknar upp och försöker ta sitt ansvar. Än finns det hopp.
Men är det då åter till en helt avförtrollad värld som vårt hopp står?
Nej, så kan det inte vara. Livet kan inte bara vara det välordnade och förutsägbara. I sin mest grundläggande form är det oförutsägbart. Någonstans framför varje människa ligger döden, ovisst var och när. De mänskliga möten som omgestaltar livet är i den moderna världen slumpmässiga. De stora upplevelserna kan inte beställas utan plötsligt finns de där.
För att göra livets vågspel hanterligt finns religionerna alltid tillgängliga med sina mönster som tycks göra det obegripliga begripligt. I sin öppna, toleranta form är den religiösa tron en mänsklig tillgång.
För oss andra finns alltid konsten i sina många uppenbarelseformer. Konsten kan spegla livet, men den kan också vidga det, ge det nya dimensioner och öppna oanade upplevelsevärldar.
Men också vetenskapen kan inge oss den förundran som alltid har ett stråk av förtrollning över sig.
Denis Diderot, den store franske upplysningsfilosofen, talade om »den förtrollande materialismen«. Den vill jag också välja.
Sven-Eric Liedman, född 1939, är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet. Hans intellektuella produktion, som är omfattande och sträcker sig från tidigt sextiotal – då han debuterade som poet med diktsamlingen Också en väg – och fram till i dag, innefattar en rad uppmärksammade idékritiska verk. Ovan nämns I skuggan av framtiden, 1997, som är en del av en trilogi om människans historia tillsammans med Ett oändligt äventyr, 2001, och Stenarna i själen, 2006. Liedman medverkade senast i 10TAL nr 8/9 Ansvar, 2012, med essän »Att stå till svars«.