Vi har vaknat upp mitt i Alien

Onsdagen den 23 februari var jag och några kompisar i Kiev på bio. Vi såg en ny film av en ukrainsk regissör, vi var ute och käkade och sänkte en flaska gott vin, och sen gick alla hem för att sova. Vi gick till sängs som lyckade människor, typiska medelklassmänniskor, med saker inplanerade flera månader i förväg, som medborgare i ett vanligt europeiskt land. Nästan morgon skulle jag stiga upp, sätta på mig en vit skjorta och ta ett flyg till Vilnius för att presentera min nya bok på bokmässan där. Med andra ord – ett hyfsat vanligt liv, som för hundratals miljoner andra européer.

Men när torsdagsmorgonen kom vaknade vi upp i helvetet. Kiev bombades i morgonmörkret, hundarna ryckte hit och dit i panik för att i nästa stund tjuta som galna och stirra upp i himlen. För en stund var det som om allt bara var en mardröm. Ljudet från explosioner – avlägsna, som från andra sidan, eller som när du dyker ner i vattnet och hjärtat hamrar i öronen, eller som om bomberna briserade någonstans inom oss. Självklart var jag rädd.

Sedan dess har det gått sex dygn, under vilka explosioner och död har blivit till vardag. Vi som nyss bara var fredliga, normala människor, som drömde om nya prylar och garvade åt nya memes, har förvandlats till människovarelser med ett enda mål: att överleva, att försvara våra närmaste, att hålla ihop vårt hem och vårt land. För en vecka sen var jag den ende bland mina bekanta som trodde på ett ryskt angrepp, men inte ens jag kunde tro att de skulle bomba våra städer, att det skulle pågå gatustrider i vår huvudstad. Jag var väl naiv, men jag trodde inte att ett sådant krig var möjligt i Europa efter andra världskriget, att åtminstone den läxan hade satt sig. Jag hade fel.

För det här är inte bara ett krig, det är någonting mycket värre. I Ukraina pågår en massförintelse av människor. I ett krig möts två arméer i strid, men det här är bara ett kriminellt övergrepp. Rysk militär angriper hela städer med de mest hänsynslösa metoder. Ryska soldater drar på sig ukrainska uniformer, som rena terrorister sätter de sig i ukrainska stridsfordon, ambulanser eller brandbilar och angriper oss. Civilklädda sabotörer tar sig in i städerna för att utföra terrordåd, för att ta livet av civila och sprida panik. Är det verkligen krig? Terror är ordet.

De ryska styrkorna nästlar sig in i våra städer iförda vita läkarrockar eller utklädda till brandmän och ambulansförare, de sätter ukrainska flaggor på sina uniformer och sin utrustning, de minerar bostadshus och tar civila som gisslan. Det som pågår är inte ett krig mellan två arméer, det är mer som ett synopsis till nästa del i Alien-serien: fienderna angriper dig från alla håll, de kan gömma sig överallt. Förutom att det är ett uppenbart brott är det dessutom bottenlöst skamligt, fegt, förkastligt. Jag hade trott att militära befäl skulle hålla sig för goda för sådana uppenbara nedrigheter, men nu visar det sig att alla hedersbegrepp måste ha tvinat bort i den ryska armén. Liksom hos det ryska folk som än så länge tiger och vägrar protestera på allvar mot detta motbjudande »krig«.

Men vår mardröm rymmer också en annan verklighet: alla de ukrainare som försöker bevara sin värdighet och vara hjälpsamma mot varandra. Hundratusentals människor har flytt undan beskjutningarna, men många miljoner har också gått samman för att ta hand om varandra, ge varandra mat och värme och tak över huvudet. Folk öppnar sina hem för fullständiga främlingar; från morgon till långt in på natten är de ute på volontärarbeten, de gör om gymnastiksalar till återsamlingsplatser för flyktingar, de samlar in mediciner som skickas till städerna närmast fronten, de flätar kamouflagenät åt de ukrainska försvararna.

Mitt i den stora fasan försöker psykologer och andra vuxna underhålla flyktingarnas barn. Folk kommer dit med leksaker, och man ser att dessa underbara människor pressar tillbaka gråten − de lämnar av sina saker och förnödenheter och skyndar sig tillbaka ut till bilen, där de kan släppa fram känslorna. Vi kan inte tillåta oss tårar, vi måste stötta och stärka varandra. Men alla vill egentligen bara gråta – i förvirring, i vrede. Gråta över det stillsamma liv som slagits i bitar och som för bara sex dagar sen verkade helt tryggt, men som aldrig mer kommer att bli detsamma.

I detta läge, när ryssarna skjuter rakt in i tiotals små och stora ukrainska städer, vänder sig vår president till EU med en anhållan om att den process som på sikt kan göra Ukraina till EU-medlem ska inledas. Själv röstade jag inte för Zelenskyj, vilket jag gärna vill betona, för det vi kämpar för är större än Ukraina – det är också en kamp för Europa. Vi kämpar för demokratin, för såväl den enskildes som ländernas rätt till självbestämmande, för människan, för den mänskliga värdigheten. Vi må ha skilda politiska åsikter, och vi talar olika språk, vi är religiösa eller inte alls religiösa, vi läser olika böcker och har olika musiksmak, men idag står vi enade och är beredda att dö just för denna rätt till olikhet. Och detta är Europas fundament, förutsättningen för all medmänsklig respekt och för all förmåga att hantera den underbara olikhet som finns bland människor. Den ryska statsledningen vill förinta denna mångfald och förmåga till mångfald. Den är ute efter att förinta Ukraina av det enkla skälet att vi inte fungerar som de. För att den framtid som vi önskar för oss själva är en annan.

Därför stöder jag helt och fullt president Zelenskyj och vill uppmana alla européer med hjärtat på rätt ställe att stödja vår rätt att i framtiden bli medlemmar i EU. Visa för oss att ni står bakom oss! Efteråt – när kriget är slut – ska vi förstås komma överens om villkor och procedurer, men just nu är det någonting annat vi behöver: att ni tänder en fyr i detta fasansfulla mörker, att ni ger oss en riktning. För den största bristvaran idag är hopp, och det är just hoppet som skänker styrka och mod. Ge oss detta hopp, visa att vi inte är ensamma!

Den här texten tog en timme att skriva – och det har varit en underbar timme, för jag har inte läst några nyheter om bombangrepp och död. Att skriva är också allt jag kan göra. För jag är författare, det är det jobb jag råkar ha, vilket mest är en källa till skam i de omständigheter som råder.

Men så är det väl också: man försöker bomba oss tillbaka till något slags grottstadium som rådde innan litteraturen och skriftspråket uppstod. Samtiden försvarar sig mot sitt mörka förflutna, 2022 års krig är en zombie, en odöd som obegriplig störtar in i vår vardag för att slita sönder våra liv.

Sjätte dagens krig. För sjätte dagen går jag runt med känslan att vi alla har försvunnit ner under vattnet och hör våra hjärtslag hamra i öronen. Men det är explosioner som hörs i våra nyss så lugna städer. Hjälp oss upp ur detta fruktansvärda vatten! Låt oss inte drunkna.

Andrej Ljubka, 1 mars 2022

Fotograf Harald Carlinger

Läs mer om 20TAL:s tidigare och fortsatta samarbete med ukrainska författare, konstnärer och skribenter i 10TAL nr 16 (2014), 10TAL nr 17/18 (2014), 10TAL nr 20TAL nr 6 (2022) och 20TAL nr 7 (2022).