Min son,
För flera år sedan, när jag reste igenom Sydamerika, så kom jag över ett arkaiskt föremål: en bok som bär sanningen om världen. I enlighet med en uråldrig ritual tillåter den ägaren att träda in i efterlivet. Jag har memorerat en av texterna. Jag kan läsa den högt för dig.
Daniel har ingen kontakt med sin biologiska familj. Han lever i rädsla att ärva pappans psykiska sjukdom. När han nås av nyheten om pappans död blir Daniel alltmer instabil, läser brev från sjukhuset och måste konfrontera sin barndom och pappans liv i Iran. Men ju mer han gräver i familjens bakgrund, desto fler frågor uppstår.
Återkomster är en roman om att inte bli fri från sitt förflutna, om främlingskap och rotlöshet som går i arv i generationer.
Recensionsdatum 2023-02-06
Kritiker om Återkomster
Det är skickligt utfört, språket håller ihop texten och historien, även när jag inte vet om det som sker faktiskt sker eller bara äger rum i Daniels huvud. Yousefi skriver varken inkännande eller inställsamt men avståndet till läsaren blir gestaltande och gräver en vallgrav mellan den normala och den som slutat funka i världen.
Daniel Yousefis storhet bygger på det okommenterade, i bristen på pekpinnar läggs grunden för något allmängiltigt. Det är som att romanen är skriven under en sten. Så rent är språket, så opåverkat av samtidskonventioner och kulturdebatter.
Yousefi vågar likt Dagerman närma sig förbjudna och olämpliga känslor, och skriver underförstått om skam och skuld. Han gestaltar psykisk sjukdom på ett ovanligt sätt. Snarare än friskt är det väl uppfriskande, hur han låter Daniel bli provocerande i sina ansträngningar att utforska en potentiell galenskap.
Yousefi bär i Återkomster med sig det lakoniska och skarpa skriftspråket med kokande intensitet. De fragmentariska meningarna faller som tungt regn ner över läsarens panna, liksom slipade av en storm störtar de vassa ner och skär luften.
– Noel Malmsten i KULT magasin
Gränserna mellan huvudkaraktärens tankar och verkligheten är inte enkla att upprätta i läsningen; man ska känna det paniska i värmen, som dånar och hugger, det ska inte finnas någon vila, som i det skenande tillståndet hos protagonisten. Det är en skickligt koncentrerad roman om den stora, kvävande rädslan för vansinnet.
– Joakim Andersson, BTJ