De dödas ändlösa hälsningar. Insidan är bara så
Ovan den flödande sången loskar en fågel och flyger iväg
Mammas irisar ruvas under marken och de kläckta irisarna flyter runt som underjordiska stjärnor
Du vet allt. För du är mammas död
–––
Autobiografi av död består av fyrtionio sorgedikter. Kim Hyesoon skriver död i en ritual som frambesvärjer kollektivitetens vålnad. Dikterna är vittnesmål där död är huvudingrediens och namnlösa själar återföds i poesin. Jag raderas och de döda bildar ett ofantligt, eller kanske väldigt litet, du.
Kim Hyesoon (född 1955) är en av Sydkoreas mest nyskapande och internationellt prisade poeter. Hennes diktning inrymmer erfarenheter av Koreas många grymheter, men också en omförhandling av traditionella mytologier och den kvinnliga poetens sökande efter en plats i språket och världen.
Autobiografi av död har översatts till svenska av Jennifer Hayashida och Andjeas Ejiksson, som också har skrivit en avslutande kommentar om processen. Förord av Aase Berg.
Kritiker om Autobiografi av död
Det blir tydligt att den gör något egenartat av ändlighetsmotivet. »Det enda du själv kan föda [är]«, konstaterar boken, »din död«. Eftersom dikterna ofta närs av ett raseri mot livets villkor i ett patriarkat är den utsagan möjlig att tolka som en bild av en mammas inte alltid tacksamma bundenhet till sitt barn. Men den handlar också om döden mer generellt: hur den definierar oss från början och utgör gränsen utifrån vilken vi förstår och hävdar oss själva som människor, samtidigt som den exponerar oss för en existentiell maktlöshet och kontrollöshet vi helst inte vill veta av.
– Gabriel Itkes-Sznap i Dagens Nyheter
Hyesoon skriver surrealistiskt, proportionerna är skeva och dikterna packade med cirkusmotiv som kaniner och speglar. Om surrealisterna vantrivdes i kulturen, vantrivs Hyesoon i jaget, möjligen (kvinno)kroppen. Epilogen är en underbar och vilt stegrande långdikt som tycks efterhärma döendet självt och slutar med att »en dvärg gråter vid smärtans fötter«. Bilderna är kompakta, på en gång groteska, roliga, vackra och hemska.
– Gordana Spasic i Göteborgs-Posten
Det är omtumlande och existentiellt bländande läsning. Jag hänger inte alltid med på vad som sker och just därför utvidgar de mina sinnen. Dikterna är som injiceringar av ett rikt språk, vilket också är översättarnas förtjänst
Det är som om Hyesoon med sitt rytmiska, inkantatoriska språk ville framställa dödens liv, ja rentav ta oss med på en nekronautisk resa, så som den orfiska poesin gjorde under den grekiska hellenismen. Zeus straffade Orfeus med sina blixtnedslag, för att ha initierat människor i de gudomliga mysterierna. Sedan styckades han sönder av backanterna. Huvudet skiljdes från kroppen, varefter han begravdes av muserna. Alla kvinnor som kom till begravningen förvandlades genast till träd. Även Hyesoons diktjag genomgår olika förvandlingar, olika slags död och verkar vilja dö innan döden kommer, för att kunna se döden i ansiktet utan att bli rädd: ”Titta, titta försiktigt utan fruktan” står det på ett ställe.
– Sinziana Ravini i Örnen och Kråkan
I fyrtionio dagar vistas en människa i gränslandet mellan liv och död. Ungefär så kan sydkoreanska Kim Hyesoons magnifika diktsamling Autobiografi av död beskrivas. Den består av 49 dikter och en epilog, där diktjaget – alternativt diktjagen – talar från dödsriket. Ungefär som den svenska titeln på Nicolas Roegs legendariska film Don’t Look Now (”Rösten från andra sidan”). Men att beskriva den här boken ligger utanför all rimlig kritisk kompetens, så jag kunde börja och avsluta med en order: bara läs den!
Precis som Julia Kristeva föreslår med sin écriture feminine är det ljuden som kvarstår i Hyesoons poesi och språk när det symboliska försvinner bort i mörkret, när konsonanterna slutar avbryta vokalernas ljudström. Återigen sker sönderfallet genom en positiv, adderande rörelse – dekonstruktionen innebär mer, inte mindre. Längre ljud, längre död, längre bilder, längre ord.