att varje morgon
landa på marken
som vore det
första steget
på en främmande himlakropp
vad är det för ljus?
vad är det för doft?
vad är det för slags varelse
som slår ut?
Dälden, där de blommar är Jonas Grens fjärde diktsamling där klimatförändringar och människans komplicerade relation till allt liv på jorden står i centrum. Med utgångspunkt i en svensk naturlyrisk tradition väcker Gren liv i växtarters namn och ålderdomliga vackert klingande ord, som i en dagsaktuell kontext används för att kritisera människans maktfullkomliga relation till sin omgivning. I diktens däld synliggörs planetens ekologiska förändringar i blommorna, gräset och luften.
Jonas Gren är poet, född 1981. Dälden, där de blommar är hans tredje diktsamling på 10TAL Bok. Han debuterade 2014 med Lantmäteriet vilken följdes av Antropocen. Dikt för en ny epok, 2016. Överallt ska jag vara i centrum utkom 2015 på NON förlag.
Kritiker om Dälden, där de blommar
»Grens varningar tröstar lite. Sommar reser sig ”på tå ur mullens mörker” och skickar fram kabbelekor. Det är inget skäl att slappna av, visst inte! Elden följs av brandnävor, men kanske sker det efter människans tid, i ”dälden där de blommar”. Dessa bokens sista ord är också de första, bokens titel. Så blir även boken ett känsligt ekosystem, format på en nivå där var och en kan känna sig välkommen och förundras.«
Anne Brügge i Arbetarbladet (läs recensionen här)
»Tilltaget är hur som helst ett snilledrag. Sotet från förgängelsen lägger sig inte bara över bokens fina utklingning, ekande av Ekelöfs bukoliska sång på landsvägen i ”En verklighet(drömd)” från 1951 (Om hösten), utan solkar också på ett intagande och uppfordrande vis läsarens minne av den skira och lyriska grönska som föregått olyckan.«
Petter Lindgren i Aftonbladet (läs recensionen här)
»Dikternas tonfall, blommetaforerna och författarporträttets trevliga uppsyn kan annars förleda en att tro att vi har att göra med en mild och försynt författare. Men Gren vore inte sitt efternamn om hans vrede inte fungerade som just trä, en förborgad dov energi, “solens lagrade eld / i veden” – och som ett lika långsint som långsiktigt lågintensivt begär att med dikt förändra världen.«
Ulf Karl Olov Nilsson i Svenska Dagbladet (läs recensionen här)