AKT UNG! är scenen för unga poeter under Stockholms Internationella Poesifestival, och har arrangerats årligen av 10TAL sedan 2012. Nu släpps namnen på poeterna för 2019 års AKT UNG! Här är Nikolina Nordin och Kaberi Mitra.
Nikolina Nordin
I Nikolina Nordins text har namnet, som en mjölktand, försiktigt skruvats från sitt fäste tills det lossnat – och blivit magiskt laddat, precis som den tappade tanden blir. Här skänks namnet talan, kropp, och agens. Det irrar runt i rummet som en vacker vålnad. Inte bara namnet är i rörelse – även ansiktet är utrymt, berättelserna sjunker, och utsagorna lämnas att tala, liksom övergivna av sin talare. Texten bearbetar ämnen som identitet och identifikation. På så vis kan dikterna läsas i relation till mystikens narrativ om ett gudomligt adamskt språk, som ger talaren högre förståelse av och makt över tingen hon benämner. I dikterna är begreppens makt visserligen bekräftad, men skildras som dunkel och obetvinglig: “berätta hur ditt namn kom till dig / berätta hur det skrevs på / eller skred genom dig”.
Nikolina Nordin är född 1991 i Stockholm och bosatt i Malmö. Hon är utbildad bibliotekarie som just nu går skrivarskola och arbetar med den litterära tidskriften Kritiker.
Kaberi Mitra
I Kaberi Mitras text möts barnets och rapportens språk. Barnets sätt att berätta, där händelser återges och staplas till synes utan kausalitet, inlemmas i en strikt och distanserad förteckning över minnen. Texten redogör krasst för torftiga detaljer ur vardagen, sådan den ter sig för en familj i kris – här finns medicinerna, sjukhusbritsen, tomma spritflaskor, och pantsatta guldsmycken. Genom dessa effektfulla detaljer, och genom återgivandet av den sjuke pappans växlande beteenden och skorrande repliker, lägger texten grunden för en känslig reflektion över frågor som minne, sorg, psykisk sjukdom och ansvar.
Kaberi skriver om sig själv:
“Första rimmet en tjej som säger hej. Var åtta så give me a break. Sen slutade jag med rim. Skriver flackande, flippat, sakligt och tragiskt. På ett eller annat sätt finns råheten alltid där. Sådan är världen. Läste till läkare tills jag insåg att jag måste skriva, annars fysiologisk implosion. Innan dess en känsla att konstens rum endast kunde tillhöra dem med ekonomiskt och kulturellt kapital. Känslan finns kvar men nu går jag på Biskops-Arnö, känner på löv och skriver. När jag inte dansar framför spegeln eller gråter på golvet.”