Klubb 10TAL 17 september– Hiphop & haggor

Klubb 10TALs rele­a­se­fest för nya num­ret Lyriken i musi­ken bjöd på ett exklu­sivt sam­tal om inspi­ra­tion, skri­vande och hip­ho­pen som lit­te­rär genre. Rapparna Silvana Imam, Erik Lundin från hip­hop­kol­lek­ti­vet Respect My Hustle (RMH) sam­ta­lade med musik­jour­na­lis­ten Ametist Azordegan under led­ning av Evyn Redar, pro­gram­le­dare för SVT:s What’s Up Allihop. 10TALs debu­tant, Arazo Arif, fram­förde dik­ter under arbets­nam­net Mörkret inuti och fuk­ten medan Aase Berg läste både ur sin nya dikt­sam­ling Hackers och några kapi­tel ur den kom­mande roma­nen Kvinnofällan som man kan läsa i 10TAL redan nu. Biljetterna till Klubb 10TAL tog slut tidigt på efter­mid­da­gen och vi satte till och med upp sto­lar på sidorna av sce­nen för publik.

EVYN REDAR, AMETIST AZORDEGAN, SILVANA IMAM OCH ERIK LUNDIN. FOTO: CHARLES L SJÖLANDER

Poeterna Burcu Sahin och Sarra Anaya fort­sät­ter här sam­ta­let i en gemen­sam dia­lo­gisk text.

Sarra Anaya: Under sam­ta­let mel­lan Ametist Azordegan, Erik Lundin och Silvana Imam berät­tade Ametist om hen­nes ingång till hip­ho­pen i Sverige. Hur allt bör­jade 2007 när hon var inne på musik­saj­ten Myspace och upp­täckte artist efter artist. Sex tim­mar och några tju­go­tal artis­ter senare kunde hon kon­sta­tera att hip­ho­pen defi­ni­tivt inte gavs det erkän­nande den för­tjä­nade. Hiphop spe­la­des inte på radio och fick hel­ler inte något utrymme i media. Trots anta­let artis­ter som fanns där ute. Hiphop betrak­ta­des som »simpelt«.

Burcu Sahin: 1. R.I.P. Myspace. 2. Men ja, hip­ho­pen har länge varit sjukt underskat­tad och hop­klum­pad som konst­form. Det går inte att bortse från hur myc­ket språk som finns i rap­tex­ter. Där finns hela tiden en lek och ett utfors­kande av ord, hur de låter med och mot varandra i bety­delse och rim. (Samtidspoesin skulle behöva lära sig.) Samtidigt har hip­ho­pen i Sverige sedan Latin Kings haft en stark för­ank­ring i för­or­ten där olika språk hela tiden blan­das och blir till nya ord. Det har varit ett språk som inte haft sär­skilt hög sta­tus utan­för orten. Ametist pra­tade ju också om hur språk­fors­kare ofta tyc­ker att »orten­svenska« antingen för­stör svenska språ­ket eller bidrar till för­ny­else eftersom att utveck­ling av språk all­tid sett ut så. Jag är ingen fors­kare, men ärligt: jag tror jag har lärt mig mer om språk av att lyssna på Grillat och Grändy än att för­söka lära mig skill­na­den på var och vart?

Sarra: Jag tän­ker på Ebba Witt-Brattström när hon som lit­te­ra­tur­ve­tare helt avfär­dade för­orts­slang och mer spe­ci­fikt hela pro­jek­tet kring tid­skrif­ten Gringo 2005. Det här säger mig två saker som egent­li­gen är en sak: svensk hip­hop är far­lig för att den för­stör den pur­svenska språk­liga fau­nan med nya ord i ett språk som ändå ald­rig varit själv­ge­ne­rade och att utö­varna av hip­hop då blir sär­skilt stig­ma­ti­se­rade som språk­liga sabo­tö­rer. Det säger ju allt om den syn som finns kring krop­par som rasi­fie­ras och är arbe­tar­klass. Vi till­hör var­ken lan­det Sverige eller språ­ket. Vi är inte intres­santa var­ken som kul­tur­bä­rare eller som kulturförändrare/förädlare.

Burcu: Evyn Redar som höll i sam­ta­let tog upp frå­gan om det poli­tiska i hip­ho­pen. För många är det en genre som lig­ger nära det poli­tiska för att de som gör musi­ken ofta kom­mer från kamp eller skri­ver tex­ter som hand­lar om det. Det är fak­tiskt något jag sak­nar i sam­tidslit­te­ra­tu­ren – sär­skilt när det kom­mer till arbe­tar­klas­sen. Och det kan vara vik­tigt att påpeka det poli­tiska, medan andra nog inte vill kate­go­ri­sera på det sät­tet. Det görs också många låtar som hand­lar om att hinka, fucka ur eller bara chilla med gäri. Jag tror att det kanske är som Erik Lundin sa, att man kan sparka uppåt även om det är fest. – En helt annan grej: jag tänkte på det Silvana Imam sa om före­bil­der, att hon ald­rig hade vågat skriva som hon gör idag om det inte vore för män­ni­skorna hon job­bar med. Det finns ju en idé om skri­vande som ensam­het, hur poe­ter sit­ter i spin­del­vävstäckta kam­mare högst upp i ett Törnrosatorn någon­stans och skri­ver. Är det rele­vant att prata om ensam­het på det sät­tet när det kom­mer till skapande?

Sarra: Jag har tänkt myc­ket på det. Silvana Imam berät­tar hur vik­tig hen­nes mana­ger (Babak Azarmi) blev för henne i for­mu­le­ran­det av artist­ska­pet och skri­van­det. »Vi hade sam­tal om vad jag ville skriva om, vad som bety­der mest för mig.« Jag tror att Silvana pekar på en väl­digt spe­ci­fik före­te­else som går att hitta i hip­hop. Vägar man tar för att arbeta fram text, vägar som inte är lika själv­klara i andra lit­te­rära gen­rer. Tittar vi på svensk hip­hop idag så ingår majo­ri­te­ten av akterna i anti­gen ett kol­lek­tiv eller en duo (Ison och Fille, RMH, Ayla, Redline, Grammofonen, Basgränd crew, etc.).

Burcu: Det stäm­mer verk­li­gen att det inom hip­hop (och kolla spo­ken word, t.ex. Revolution Poetry, Förenade för­or­ter) finns ett helt annat kol­lek­tivt arbete. Det blir också ett sätt att backa varandra och skapa nya platt­for­mar. Jag tän­ker på »Knäpper mina fing­rar« med Linda Pira, Kumba, Rosh, Rawda, Vanessa Falk, Sep, Julia Spada, Joy och Cleo, plus senast »Höru mej bae« med Cherrie, Sabina Ddumba, Silvana Imam, Mapei och Seinabo Sey. Det är många som är med på varand­ras låtar, hjäl­per varandra etc. Inte bara ibland, utan offi­ci­ellt och under namn, som du säger.

Sarra: Här menar jag att det kol­lek­tiva arbe­tet används som en stra­tegi och en nöd­vän­dig­het. Det är att vägra egot, vil­ket egent­li­gen är para­dox­alt för hip­ho­pen som en genre, där myc­ket ju hand­lar om vem som är störst och bäst. Det är där nöd­vän­dig­he­ten och för­stå­el­sen för hur sam­hälls­struk­tu­rer fun­ge­rar blir tyd­ligt. Att vägra äta smu­lorna från härs­ka­rens bord, att göra mot­stånd mot idén om att det bara finns ett antal plat­ser kring bor­det att slåss om. Svensk hip­hop för­står sig på hunger och ambi­tion, att stän­digt bli underskat­tad och ratad uti­från både rasis­tiska och klass­ha­tande före­ställ­ningar. Det kol­lek­tiva arbe­tet är kanske inte radi­kalt i sig, men själva for­men och hand­lingen »att arbeta kol­lek­tiv« är att utmana struk­tu­rerna och i vissa stun­der bryta upp dem. Innehållet i tex­terna är inte nöd­vän­digt­vis sam­hälls­om­stör­tande, det är sna­rare hur arbe­tet kring tex­terna orga­ni­se­ras som gör någon­ting annat.

Burcu: Ja, för även om själva skri­vande arbe­tet är ensamt så kom­mer det ur en pro­cess som är gemen­sam. Det behövs! Apropå det kol­lek­tiva så hand­lade ju kväl­len inte bara om hip­hop och lyri­ken i den, utan också om »hag­gor«. Aase Berg läste ur sin dikt­bok Hackers och den kom­mande roma­nen Kvinnofällan, som kan sägas höra ihop. Vad tyckte du om läs­ningen? Jag tyckte det fanns berö­rings­punk­ter mel­lan henne och Arazo Arifs diktsvit där jagets upp­fatt­ning av våld och njut­ning sammanfaller.

Sarra: Jag hål­ler verk­li­gen med dig. Både Aase Berg och Arazo Arif stäl­ler sig i en tra­di­tion av (femi­nis­tisk) kri­tik till äkten­skap och hete­ro­kär­lek. Aase Berg arbe­tar med att skriva fram den »odräg­liga kvin­nan«, hon som hotar äkten­ska­pets heliga band och är »the glitch« i ett annars »fel­fritt« system. Den odräg­liga kvin­nan i Kvinnofällan job­bar ini­från ut med att hacka sön­der medel­klas­sens äkten­skaps­borg. Hon väg­rar gå den behag­liga vägen och erkän­ner sitt för­akt för äkten­ska­pet, sam­ti­digt går hon den gifta man­nens ären­den. Både Arazo Arif och Aase Berg arbe­tar i skär­nings­punk­ten mel­lan begär och van­makt. Att begära det system man kritiserar.

Burcu: Jag tror att det hand­lar om ett intresse för en posi­tion, eller »hac­kan­det« eller »hag­gan­det« av den posi­tio­nen, att äls­ka­ren plöts­ligt blir en aktiv para­sit. Haggan blir en möj­lig­het. Patriarkatet tvingar in oss i situ­a­tio­ner där vi kän­ner oss makt­lösa, och vi måste upp­finna nya tan­ke­möns­ter för att göra det uthärd­ligt. Hos Arazo Arif inne­bär det till och med att jaget gör våld mot sig själv för att föregå de övriga för­ö­varna, göra smär­tan till något njutbart.

Sarra: Aase Berg skri­ver i Hackers: »jag vill vara en fågel / fåg­lar är inte fria / de har full kontroll.«


Sarra Anaya och Burcu Sahin är poe­ter bosatta i Stockholm, som tidi­gare stu­de­rat på Biskops-Arnös för­fat­tar­skola. Båda ingår i det skri­vande kol­lek­ti­vet Ce(n)sur. Sahin debu­te­rade i 10TAL nr 16 Beslagta 2014.

Hiphop & hag­gor arran­ge­ra­des av 10TAL i sam­ar­bete med RMH Sweden. Klubb 10TAL arran­ge­ras i sam­ar­bete med ABF Stockholm. 10TAL Evenemang stöds av Statens kul­tur­råd, Stockholms stad och Stockholms läns landsting.