Klubb 10TALs releasefest för nya numret Lyriken i musiken bjöd på ett exklusivt samtal om inspiration, skrivande och hiphopen som litterär genre. Rapparna Silvana Imam, Erik Lundin från hiphopkollektivet Respect My Hustle (RMH) samtalade med musikjournalisten Ametist Azordegan under ledning av Evyn Redar, programledare för SVT:s What’s Up Allihop. 10TALs debutant, Arazo Arif, framförde dikter under arbetsnamnet Mörkret inuti och fukten medan Aase Berg läste både ur sin nya diktsamling Hackers och några kapitel ur den kommande romanen Kvinnofällan som man kan läsa i 10TAL redan nu. Biljetterna till Klubb 10TAL tog slut tidigt på eftermiddagen och vi satte till och med upp stolar på sidorna av scenen för publik.
EVYN REDAR, AMETIST AZORDEGAN, SILVANA IMAM OCH ERIK LUNDIN. FOTO: CHARLES L SJÖLANDER
Poeterna Burcu Sahin och Sarra Anaya fortsätter här samtalet i en gemensam dialogisk text.
Sarra Anaya: Under samtalet mellan Ametist Azordegan, Erik Lundin och Silvana Imam berättade Ametist om hennes ingång till hiphopen i Sverige. Hur allt började 2007 när hon var inne på musiksajten Myspace och upptäckte artist efter artist. Sex timmar och några tjugotal artister senare kunde hon konstatera att hiphopen definitivt inte gavs det erkännande den förtjänade. Hiphop spelades inte på radio och fick heller inte något utrymme i media. Trots antalet artister som fanns där ute. Hiphop betraktades som »simpelt«.
Burcu Sahin: 1. R.I.P. Myspace. 2. Men ja, hiphopen har länge varit sjukt underskattad och hopklumpad som konstform. Det går inte att bortse från hur mycket språk som finns i raptexter. Där finns hela tiden en lek och ett utforskande av ord, hur de låter med och mot varandra i betydelse och rim. (Samtidspoesin skulle behöva lära sig.) Samtidigt har hiphopen i Sverige sedan Latin Kings haft en stark förankring i förorten där olika språk hela tiden blandas och blir till nya ord. Det har varit ett språk som inte haft särskilt hög status utanför orten. Ametist pratade ju också om hur språkforskare ofta tycker att »ortensvenska« antingen förstör svenska språket eller bidrar till förnyelse eftersom att utveckling av språk alltid sett ut så. Jag är ingen forskare, men ärligt: jag tror jag har lärt mig mer om språk av att lyssna på Grillat och Grändy än att försöka lära mig skillnaden på var och vart?
Sarra: Jag tänker på Ebba Witt-Brattström när hon som litteraturvetare helt avfärdade förortsslang och mer specifikt hela projektet kring tidskriften Gringo 2005. Det här säger mig två saker som egentligen är en sak: svensk hiphop är farlig för att den förstör den pursvenska språkliga faunan med nya ord i ett språk som ändå aldrig varit självgenerade och att utövarna av hiphop då blir särskilt stigmatiserade som språkliga sabotörer. Det säger ju allt om den syn som finns kring kroppar som rasifieras och är arbetarklass. Vi tillhör varken landet Sverige eller språket. Vi är inte intressanta varken som kulturbärare eller som kulturförändrare/förädlare.
Burcu: Evyn Redar som höll i samtalet tog upp frågan om det politiska i hiphopen. För många är det en genre som ligger nära det politiska för att de som gör musiken ofta kommer från kamp eller skriver texter som handlar om det. Det är faktiskt något jag saknar i samtidslitteraturen – särskilt när det kommer till arbetarklassen. Och det kan vara viktigt att påpeka det politiska, medan andra nog inte vill kategorisera på det sättet. Det görs också många låtar som handlar om att hinka, fucka ur eller bara chilla med gäri. Jag tror att det kanske är som Erik Lundin sa, att man kan sparka uppåt även om det är fest. – En helt annan grej: jag tänkte på det Silvana Imam sa om förebilder, att hon aldrig hade vågat skriva som hon gör idag om det inte vore för människorna hon jobbar med. Det finns ju en idé om skrivande som ensamhet, hur poeter sitter i spindelvävstäckta kammare högst upp i ett Törnrosatorn någonstans och skriver. Är det relevant att prata om ensamhet på det sättet när det kommer till skapande?
Sarra: Jag har tänkt mycket på det. Silvana Imam berättar hur viktig hennes manager (Babak Azarmi) blev för henne i formulerandet av artistskapet och skrivandet. »Vi hade samtal om vad jag ville skriva om, vad som betyder mest för mig.« Jag tror att Silvana pekar på en väldigt specifik företeelse som går att hitta i hiphop. Vägar man tar för att arbeta fram text, vägar som inte är lika självklara i andra litterära genrer. Tittar vi på svensk hiphop idag så ingår majoriteten av akterna i antigen ett kollektiv eller en duo (Ison och Fille, RMH, Ayla, Redline, Grammofonen, Basgränd crew, etc.).
Burcu: Det stämmer verkligen att det inom hiphop (och kolla spoken word, t.ex. Revolution Poetry, Förenade förorter) finns ett helt annat kollektivt arbete. Det blir också ett sätt att backa varandra och skapa nya plattformar. Jag tänker på »Knäpper mina fingrar« med Linda Pira, Kumba, Rosh, Rawda, Vanessa Falk, Sep, Julia Spada, Joy och Cleo, plus senast »Höru mej bae« med Cherrie, Sabina Ddumba, Silvana Imam, Mapei och Seinabo Sey. Det är många som är med på varandras låtar, hjälper varandra etc. Inte bara ibland, utan officiellt och under namn, som du säger.
Sarra: Här menar jag att det kollektiva arbetet används som en strategi och en nödvändighet. Det är att vägra egot, vilket egentligen är paradoxalt för hiphopen som en genre, där mycket ju handlar om vem som är störst och bäst. Det är där nödvändigheten och förståelsen för hur samhällsstrukturer fungerar blir tydligt. Att vägra äta smulorna från härskarens bord, att göra motstånd mot idén om att det bara finns ett antal platser kring bordet att slåss om. Svensk hiphop förstår sig på hunger och ambition, att ständigt bli underskattad och ratad utifrån både rasistiska och klasshatande föreställningar. Det kollektiva arbetet är kanske inte radikalt i sig, men själva formen och handlingen »att arbeta kollektiv« är att utmana strukturerna och i vissa stunder bryta upp dem. Innehållet i texterna är inte nödvändigtvis samhällsomstörtande, det är snarare hur arbetet kring texterna organiseras som gör någonting annat.
Burcu: Ja, för även om själva skrivande arbetet är ensamt så kommer det ur en process som är gemensam. Det behövs! Apropå det kollektiva så handlade ju kvällen inte bara om hiphop och lyriken i den, utan också om »haggor«. Aase Berg läste ur sin diktbok Hackers och den kommande romanen Kvinnofällan, som kan sägas höra ihop. Vad tyckte du om läsningen? Jag tyckte det fanns beröringspunkter mellan henne och Arazo Arifs diktsvit där jagets uppfattning av våld och njutning sammanfaller.
Sarra: Jag håller verkligen med dig. Både Aase Berg och Arazo Arif ställer sig i en tradition av (feministisk) kritik till äktenskap och heterokärlek. Aase Berg arbetar med att skriva fram den »odrägliga kvinnan«, hon som hotar äktenskapets heliga band och är »the glitch« i ett annars »felfritt« system. Den odrägliga kvinnan i Kvinnofällan jobbar inifrån ut med att hacka sönder medelklassens äktenskapsborg. Hon vägrar gå den behagliga vägen och erkänner sitt förakt för äktenskapet, samtidigt går hon den gifta mannens ärenden. Både Arazo Arif och Aase Berg arbetar i skärningspunkten mellan begär och vanmakt. Att begära det system man kritiserar.
Burcu: Jag tror att det handlar om ett intresse för en position, eller »hackandet« eller »haggandet« av den positionen, att älskaren plötsligt blir en aktiv parasit. Haggan blir en möjlighet. Patriarkatet tvingar in oss i situationer där vi känner oss maktlösa, och vi måste uppfinna nya tankemönster för att göra det uthärdligt. Hos Arazo Arif innebär det till och med att jaget gör våld mot sig själv för att föregå de övriga förövarna, göra smärtan till något njutbart.
Sarra: Aase Berg skriver i Hackers: »jag vill vara en fågel / fåglar är inte fria / de har full kontroll.«
—
Sarra Anaya och Burcu Sahin är poeter bosatta i Stockholm, som tidigare studerat på Biskops-Arnös författarskola. Båda ingår i det skrivande kollektivet Ce(n)sur. Sahin debuterade i 10TAL nr 16 Beslagta 2014.
Hiphop & haggor arrangerades av 10TAL i samarbete med RMH Sweden. Klubb 10TAL arrangeras i samarbete med ABF Stockholm. 10TAL Evenemang stöds av Statens kulturråd, Stockholms stad och Stockholms läns landsting.