FOTO: Maria Stepanova av Andrej Natotsinskij, Kayo Chingonyi av Naomi Woddis, Carolyn Forché av Don J Usner, Raúl Zurita av Pepe Torres, Mona Monasar av Jon Aagaard Andersson, Sylva Fischerová av Karen Cudlin, Golan Haji av Marti Albesa, Carolina Pihelgas av Ruudu Rahumaru, Maja Lee Langvad av Isak Hoffmeyer, Iman Mohammed av Julia Lindblom

Stockholms Internationella Poesifestival arrangeras i år på Konstakademien den 15 och 16 november. Några av vår tids mest intressanta poeter kommer till Sverige för att i fängslande uppläsningar och inspirerande samtal undersöka människans största längtan: att hitta hem. Kom och lyssna på poeter från Ryssland, Zambia, Syrien, Tjeckien, Estland, USA och Danmark i möten med svenska författare, skådespelare, musiker och artister.

I år har 10TAL äran att presentera flera av samtidens lysande poeter under Stockholms Internationella Poesifestival 2019. Den ryska poeten Maria Stepanova är en av vår tids starkaste röster, hos henne är traumat av ett förlorat hem centralt, liksom hos den kurdiske poeten Golan Haji från Syrien vars flykt präglat hans poetiska språk och Carolyn Forché från USA, som ständigt återkommer till teman som emigration och förlust, medan poeten Kayo Chingonyi, från England och född i Zambia, hämtar inspiration från sitt arv för att uttrycka känslor av frånvaro och brist på hemmahörande.

Sylva Fischerová från Tjeckien främmandegör det trygga och välkända genom att ställa mytens eko mot vardagens idiom. Danska poeten Maja Lee Langvad utforskar sina erfarenheter av att vara adopterad, och vad som händer med hemmahörandet i mötet med den biologiska familjen. Carolina Pihelgas från Estland rör sig kring teman som minne, frånvaro, nostalgi för förlorade världar och mytologi. Gränsen mellan minnet och verklighetens rötter upplöses i hennes poesi. Svenska poeten Iman Mohammed ställer minnen av flykt och vardag mot varandra och nydebuterade Mona Monasars poesi skildrar hur det är att växa upp som svart, muslimsk flicka i 2000-talets Sverige.

Här kan du återuppleva Stockholm Internationella Poesifestival 2019 i text och bild genom Harald Carlingers fotoreportage.

Foto: Andrej Natotsinskij

I Maria Stepanovas poetiska värld spelar krig en viktig roll i att omskapa minnet och tron. Enligt henne är alla krig inbördeskrig. Hon rör sig genom världen i sökandet efter nya hem för minnen som aldrig blir officiell historia, men med ett poetiskt språk som gör dem synliga, även när de täcks av den påtvingade politiska hågkomstens mörker.

Stepanova föddes i Moskva 1972. Hon tog sin examen från Maksim Gorkijs litteraturinstitut 1995 och tilldelades Znamya-priset, Pasternak-pristet, Andrei Bely-priset, Hubert Burda Fund-priset, Big Book Award och NOS-priset för sin roman Minnen av minnet eller Post-minne. Maria Stepanova använder begreppet »post-minne« för att uttrycka att det finns ett svar på orden poesi och politik, vilka också innehåller bokstäverna P och O – en referens till Joseph Brodskys formulering som säger att det enda som poesi och politik har gemensamt är de två bokstäverna. »Post-minne« är för henne en plats där poesi och politik kan mötas på lika villkor – och Ryssland är post-minnets land.

Maria Stepanova har skrivit åtminstone tio böcker, mestadels poesi men även prosa och essäistik. Hon experimenterar med litterära tekniker för att försöka finna, och samtidigt dekonstruera, sin poetiska röst, och talar med röster som inte är hennes egen. Hennes verk har översatts till ett flertal språk. Hennes poetiska språk, med rötter i både samtida och traditionella litterära former, skapar en öppen och distinkt värld i vilken alla Rysslands röster och myter möts och förändras. Hon bygger sina dikter på en grund av minnen, förväntningar samt utvikelser och kombinerar Bibliska verser, popmusiktexter och gamla ballader. Det finns inga heliga minnen som inte kan förändras till ett annat minne, till en annan röst och förskjutas till ett annat varande. Med tanke på den politiskt känsliga situationen i Ryssland påminner oss den brittiska poeten Sasha Dugdale om Stepanovas påpekande att »det har skett en deformation av språket« under de senaste åren och att det enda sättet att hantera det är i vårt inre. Det är ett viktigt påstående att »poesi är ett mäktigt verktyg för inre motstånd«, en form av uttryck bättre utrustat att motstå politiskt förtryck.

Foto: Don J. Usner

Carolyn Forché, född 1950, är – som Ilya Kaminsky skriver – den stora »amerikanska samvetsrösten«. Hon har bevittnat, dokumenterat och skrivit om några av de mest förödande händelserna i nittonhundratalets historia. Hon har skrivit fyra poesisamlingar och har ägnat det mesta av sitt skrivande åt vad hon kallar »vittnespoesi«, ett begrepp taget från hennes introduktion till Against Forgetting, en central antologi från 1993 i vilken hon samlade verk av 145 »poeter som uthärdat extrema historiska och sociala förhållanden under nittonhundratalet.« Enligt The New York Times Book Review placerar Forchés förmåga att balansera det »politiska« med det »personliga« henne i sällskap av poeter som Pablo Neruda, Philip Levine och Denise Levertov. Forché har en gång sagt att »vittnespoesin återtar det sociala från det politiska– i och med det försvarar den det individuella mot illegitima påtvingande former.«

Hennes första samling Gathering The Tribes (1976) vann Yale Series of Younger Poets Award. 1977 mottog hon John Simon Guggenheim Foundation Fellowship, vilket möjliggjorde en resa till El Salvador där hon arbetade som förespråkare för mänskliga rättigheter. Hennes andra bok, The Country Between Us (1982) belönades med Poetry Society of America’s Alice Fay di Castagnola Award, och utsågs även till Lamont Selection of the Academy of American Poets. Hennes tredje poesibok, The Angel of History (1994) fick The Los Angeles Times Book Award. Blue Hour är hennes fjärde poesisamling (2003). Hon har även skrivit memoaren What You Have Heard Is True, en förkrossande, lyrisk och visionär bok om en ung kvinnas modiga val att engagera sig med ohyggligheter för att hjälpa andra. Carolyn Forché är en av översättarna av The Selected Poetry of Robert Desnos och The Selected Poetry of Mahmoud Darwish. 1998 tilldelades hon Edita and Ira Morris Hiroshima Foundation for Peace and Culture Award i Stockholm för sitt arbete för mänskliga rättigheter och bevarandet av minne och kultur. Forché mottog 2013 The Academy of American Poets Fellowship för utomordentliga poetiska bedrifter.

Många av dikterna i hennes första bok handlar om emigration, förlust, människor som lämnar och skickas iväg, och bilden av världen som ett dynamiskt hem finns även i hennes senare böcker. Hennes poesi manar läsare att korsa ideologiska, nationella och personliga gränser, i sökandet efter ett hem utanför historiska fördomar och påtvingad smärta.

Foto: Naomi Woddis

Kayo Chingonyi, född 1987 i Zambia, är del av en generation av BAME-poeter (British, Black, Asian and Minority Ethnic) som har gjort den brittiska poesiscenen mer mångfaldigad och dynamisk. Hans röst ekar mellan det talade och det skrivna, mellan nedärvda minnen och en personlig tid av att lära känna språken i sin omgivning. Musiken i hans skrivande är varken ett förutsägbart ornament eller en avlägsen budbärare av hans ord – det är sanningen av en röst som initieras, gör motstånd, förflyttas… Kayo Chingonyi leker med »sidans och scenens« kanoner, återför orden till det rituella och förvandlar rytmen till andetag som ber för ett nytt hem.

Chingonyi föddes i Zambia 1987. Han flyttade till Newcastle vid sex års ålder, gick i skolan i London, läste engelsk litteratur vid University of Sheffield och tog en master i kreativt skrivande vid Royal Holloway, University of London. Hans första poesisamling, Kumukanda, dekonstruerar och återuppbygger en röst av personliga och gemensamma identiteter, och upptäcker »en värld av annanhet och separation, rasistiska kränkningar och stereotyper genom låttexter och drama monologer«. Kumukanda är en initiationsrit för unga män från Zambias Luvale-folk. Chingonyi säger att han först hörde talas om det i konversationer med sin moster, vilket öppnade upp för honom att skriva om sina känslor av förlust kring att flytta från en plats till en annan. Dessa mittemellan-världar som frusna bilder av någon som kliver över tröskeln till ett nytt liv, blir kärnan i hans poetik. Guardian skriver att det som tydligast inspirerar Kumukanda är musik, specifikt garage, grime och hip-hop, vars rytmer och rim författaren på ett spännande sätt integrerar med konventionella poetiska versmått i en samling som behandlar frågor om ras, identitet, maskulinitet, migration, förlust och längtan. För denna poesidebut tilldelades han Dylan Thomas-priset 2018.

2018 blev Chingoyi biträdande professor vid Durham University. Han tilldelades Geoffrey Dearmer-priset och han är nu poesiredaktör för The White Review. Kayo Chingoyi skriver för närvarande på en hybridbok med essäer som »behandlar idéer om autobiografi, kulturkritik, musik, migration…«

Foto: Marti Albesa

Skrivakten, nu när poesins förflutna och framtid blandas med Syriens förtvivlade samtid, är för den syriske poeten Golan Haji en kollapsad byggnad utlämnad till de fyra elementen, i vilken en kan se himlen även om den varken är beboelig eller ger något skydd. Marilyn Hacker skrev att i Golan Hajis lyrik och prosalyrik skrivs fabel och myt in i historien och samtiden; al-Ma’arris verser skrivs in i Odysséen som en reflektion över det kurdiska folkets pågående tragedi och över varje enskild individs exil. Hans poetik når längre än erkända historier av smärta. I hans dikter erfars de rödfärgade ekona av förödande krig, samtidigt som de skaparett bräckligt skydd i en värld av övergivna och dynamiska hem. Golan Haji anser att poesi i allmänhet är en politisk akt, anti-politik. I en intervju säger han: »Så många främmande miljöer jag mött under extraordinära förhållanden, i försök att upptäcka eller återupptäcka det förlorade eller glömda. I detta våldsamma sönderfall kan jag inte glömma den på något sätt grymma känslan av att ständigt ryckas upp med rötterna från den plats där jag brukade bo.«

Golan Haji föddes 1977 i Amouda, en kurdisk stad i norra Syrien. Han skriver på arabiska och översätter från engelska, franska och kurdiska. Han har publicerat fyra böcker poesi på arabiska: He Called Out Within The Darknesses (2004), vilken vann Al-Maghuts poesipris, Someone Sees You as a Monster (2008), Autumn, Here, is Magical and Vast (2013) och Scale of Injury (2016); samt A Tree Whose Name I Don’t Know (2017) på engelska. Han har också utkommit med Until The War (2016), en prosabok baserad på intervjuer med syriska kvinnor.

Hans arbete som översättare inkluderar böcker av Mark Strand, Robert Louis Stevenson, Yasunari Kawabata och Alberto Manguel. Golan Haji har deltagit i många poesifestivaler och hans poesi och essäistik har publicerats i flera tidskrifter och antologier både i arabvärlden och globalt.

Foto: Karen Cudlin

Sylva Fischerovás poesi ger nya perspektiv på det redan välkända i den trygga verklighetens hus. I hennes verk ställs mytens eko mot vardagens idiom. I en intervju har hon sagt »Om något är väldigt allvarligt är det tråkigt och, du vet, jag gillar ironi som princip, för jag tycker att det är en fråga om en generell attityd gentemot världen.«

Fischerová är en av sin generations mest framstående tjeckiska författare. Hon föddes 1963 i Prag, men bodde i Olomouc till arton års ålder. Hennes far var Josef Ludvík Fischer, en filosof vars arbete förbjöds under den kommunistiska regimen. Fischerová studerade till en början filosofi och fysik vid Karlsuniversitetet, men ändrade sedan inriktning till klassisk filologi med inriktning på Grekland. Hon debuterade 1986 och har skrivit tio poesisamlingar, två novellsamlingar, två romaner och två barnböcker. Hennes prosabok Europe Is Like a Thonet Chair America Is Right Angle nominerades till det prestigefyllda Magnesia Litera Award. Sylva Fischerová bor i Prag och undervisar för närvarande på institutionen för grekiska och latin vid Karlsuniversitetet.

Fischerovás dikter lyckas på ett skickligt sätt undvika en kronologiskt arrangerad poetiks gränser. Det har skrivits att hennes poesi rör sig in och ut ur historiska händelser, och »skapar vackra monster.« Hennes dikter kommer till liv genom ögonblick av förvandling, och visar att inget kan tas bokstavligt i en värld »förlänad sinne och mening.« Den amerikanske poeten Bruce Weigl ser hennes dikter som »kraftfulla i sin totala hängivenhet till uppenbarelsen av ett nytt sätt att se på världen.« Hon använder språk som en »levande entitet«, en form av transcendens, med en tro på poesin mystiska sidor. Enligt Fischerová är poesi inte bara en lek med ord, något roligt eller ett skämt, eller en sansad, kultiverad beskrivning av något och inte heller en trasig, skadlig världs klagomål – det är något för någon, ingenting för vemsomhelst, som den tjeckiska poeten Vladimír Holan skrev.

Sylva Fischerová gästar Stockholms Internationella Poesifestival i samarbete med Czech Literary Centre, Moravian Library och författarscenen på Malmö Stadsbibliotek.

Foto: Ruudu Rahumaru

Carolina Pihelgas poesi är tät och metaforisk, och rör sig ofta kring teman som minne, frånvaro, nostalgi för förlorade världar och mytologi. Gränsen mellan minnet och verklighetens rötter upplöses runt den tysta tiden i hennes poesi och allt blir »färg som blöder, över gränser, oförväntat.« De inre världarna uppstår som primitiva skydd som existerar redan innan en strikt verklighet. I hennes dikter finns ofta »en tydlig önskan att befrias från namn, minne och identitet.« Allt är i rörelse – skuggorna, väggarna, minnena… I hennes senaste bok belyser hon frånvaro och avstånd, något som kräver större och mer dynamiska rum för att visa på sitt ursprung. Hon skriver: »Ibland verkar det som att allt börjar med avfärder. Att det inte är avstånd, utan rum, som spelar roll. Förlusten av dem är ännu svårare än att växa ifrån någon: den främmande och oroliga doften av en ny plats, en historia som inte minns dig.«

Carolina Pihelgas föddes 1986 i Tallinn, Estland. Hon studerade religionsantropologi vid Tartu universitet. Hon har skrivit sex diktsamlingar, senast prosadikter i Light Inside the Stone (2019). Andra poesiböcker inkluderar A Letter from Home (2014) och Details of Darkness (2017). 2012 tilldelades hon Gustav Suits poesipris. Hon mottog forskningsartikel priset från litteraturtidskriften Keel ja Kirjandus 2014. Hennes poesi har översatts till engelska, tyska, spanska, finska, norska, ungerska, slovenska och arabiska.

Hon är chefredaktör för litteraturtidskriften Värske Rõhk, vilken fokuserar på unga författare. Hon är också redaktör för tidskriftens bokserie som publicerar debutanter. Hon översätter en avsevärd mängd poesi och hennes översättningar inkluderar Constantine Cavafy, Sapfo, Tor Ulven, Pablo Neruda, Gabriela Mistral och många fler.

Foto: Isak Hoffmeyer

Maja Lee Langvads skrivande bottnar i frågor om hemmahörande, om att känna eller sakna en känsla av tillhörighet. Hon debuterade 2006 med diktsamlingen Find Holger Danske, en dekonstruktion av den mytologiska gestalten med samma namn, förankrad i författarens upplevelse av att vara adopterad. Med utgångspunkt i den urdanska nationalsymbolen skriver Lee Langvad fram nya varianter: Holger Nydanske, Holger Udanske och Holger Nudanske – tre manifestationer av frågan om vad det egentligen innebär att vara dansk.

Lee Langvad föddes 1980 i Sydkorea och växte upp i Danmark. Den transnationella adoptionens sår är centrala i hennes författarskap. I den uppmärksammade boken Hon är arg (Hun er vred, 2014) går hon från sorg till ilska i sina gestaltning av adoptionsindustrin. I den genreöverskridande boken Dagar med galopperande hjärtklappning (Dage med galopperende hjertebanken, 2017) skriver hon:

En psykolog jag gick till under hösten när jag var deprimerad sa att det viktiga är att hitta hem i sig själv. Av någon anledning hade jag svårt att acceptera den tanken. Ingen människa är en ö tänkte jag, men det sa jag inte till honom

Har jag berättat att jag känner mig hemma när jag är med dig? Känner du möjligen på samma sätt när du är med mig? Jag får en känsla av att finnas på flera olika platser samtidigt när vi är tillsammans.

2019 översatte 10TAL ett utdrag ur Lee Langvads kommande bok Tolk, där den språkförbistring som uppstår i mötet med den biologiska familjen framträder som vita luckor i manuset.

Foto: Julia Lindblom

Iman Mohammed är poet och översättare. Efter att ha givit ut diktsviten Fermata (2017) utkom hon med den uppmärksammade diktsamlingen Bakom trädet ryggar (2018). Den senare samlingen tar formen av ett slags minnesdikt, där Mohammed med skir språklig precision ställer det sagda mot det som svårligen sägs: om att finnas till, lämna, känna saknad. Det är också en dikt om att glömma, om hur det gemensamma minnet är smärtsamt kort.

Jag ser kläder fladdra längs gatorna, nästan besjälade. De påminner om förflutna nätter och blickar. Nu visar de bilder på ensamma hus. Dagarna känns ändå stilla, fötternas rörelser under täcket, döda, levande.

Iman Mohammed föddes 1987 i Irak men växte upp i Sverige. Hon har studerat på Biskops Arnös författarskola och läst litterär gestaltning vid Akademin Valand. Utöver sin diktning har hon tillsammans med Jenny Tunedal översatt Etel Adnans I hjärtat av ett annat land till svenska.

Foto: Jon Aagaard Andersson

Jag bor i en fyrarums lägenhet

Med fem andra personer

Det är inte hemma

Min mammas hemma är inte heller mitt hem

Jag är hemlös

Mona Monasar började skriva poesi vid sexton års ålder. 2016 medverkade Monasar under AKT UNG! – scenen för unga poeter på Stockholms Internationella Poesifestival. Samma år belönades hon med Tensta konsthalls textpris.

2019 debuterade hon med poesisamlingen Modersmål. I samlingen skriver Monasar inkännande om teman som psykisk ohälsa, att leva som ung muslimsk kvinna i Sverige – men också om en mor och en dotter som möts i olika erfarenheter. Diktjagets mor bär på smärtsamma minnen av flykt, av ett annat hem: »Varje bit du kunde avvara / gav du till oss / för att fylla / diasporans gapande tomhet – «.