Nr 2

20TAL nr 3 – Dumhet

Nr 3

Beställ 20TAL nr 3

Dumheten har ofta ett härligt uppstudsigt drag, som är svårt för någon att stå emot.

–  Göran Greider i 20TAL nr 3

Dumheten rör sig fritt inom alla områden: politiken, företagandet, idrotten, kulturen– man kan stöta på den i mataffären såväl som i tvättstugan. Den kläs i olika kostymer, men kan också avklädas och stå naken.  

I 20TAL:s nya nummer vrider och vänder de medverkande på fenomenet dumhet på såväl systemkritisk som individuell nivå. Från Friedrich Nietzsche och Ulf Kristersson till Marcel Proust och semlor.

Hur kommer dumheten till uttryck i dagens svenska litteratur och konst? I tre romaner av Tone Schunnesson, Valerie Kyeyune Backström och Zara Kjellnerfinner Björn Kohlström exempel på den lek med dumheten som han ser i tidiga verk av Per Hagman. Det finns ett gemensamt drag i hur de gör upp med en sorts duktighet. I essän »Välja vara dum« skriver han:

Det har länge funnits en duktighetstrend både inom poesin och prosan, något som blir tydligt när man gör en generell jämförelse av hur svensk samtidspoesi ser ut i relation till den danska. Men även prosan är i huvudsak för prydlig, för rumsren, för konventionell, och skulle tjäna på att bli mer busig. 

Kristoffer Leandoer vänder blicken mot sin barndoms duktighet, och hur han genom Marcel Proust fick upp ögonen för dumheten som litterär strategi. 

Anna Axfors medverkar med en nyskriven novell, »Embla«, i vilken vi möter en kvinna som går på skrivarskola och brottas med gestaltningen av den blåsta blondinen i berättelsens tjejgäng.

Göran Greider skriver om hur humor, skratt och dumma frågor kan öppna portarna för det nya och det fria tänkandet. Denna upproriska dumhet undersöks även av Lars-Erik Hjertström Lappalainen i numrets ledande essä, »En förändring i puckots metafysik«. Genom namn som Iris SmedsFriedrich NietzscheUlf KristerssonZadie Smith och Alice Bah Kuhnke undersöks det skifte som skett i förståelsen av dumheten. 

I en skarp och absurdistisk text skriver också Susanna Alakoski om samhällskroppen i form av en populär bulle. 

Med utgångspunkt i det ursprungliga övergrepp som drabbade Antigone gör Laila Vianden upp med en dumhet som har bäddats in i civilisationens fundament, och som nu hotar öppenhet, demokrati och vetenskap. I »Amortering till Antigone« skriver hon:

Framväxten av den moderna staten utgör en av upplysningsprojektets skönaste kronjuveler; en plats präglad av utveckling och harmoni. En plats där människan, förnuftsvarelsen, kan befrias från vidskepelser och auktoritetstro och därmed nå självförverkligande. Något som förutsätter frihet. Häri ligger också den ursprungliga dumheten; primitiv kapitalackumulation, det vill säga stöld.

Är det i humorn som den kritiska potentialen ligger? frågar sig Hjertström Lappalainen. I numret medverkar två konstnärer som av honom lyfts fram som exempel på konstutövare vilka tar dumheten i besittning för att syna den. Vi publicerar ett utkast till ett nytt konstprojekt av Iris Smeds, The Little House in the Food Court, samt två verk av Vida Lavén: »Mössens utopia« och »Utlåtande«. 

I numrets fasta debutantavdelning publicerar vi novellen »Treenigheten«, av Sara Guldbrand Köhler.